Kapitel 146

Evelina klev in i det dunkla rummet och hörde det välbekanta ljudet av den stora dörren som slog igen bakom henne. Mannen framför henne hade precis jobbat klart med den stora bilen och stängde igen luckan. Utan att vända sig om så visste han vem det var som kommit dit.

"Du vet väl att du inte jobbar idag?"

Hon hade jobbat extra på brandstationen ända sedan skolan slutat i väntan på sin födelsedag då hon äntligen skulle få förverkliga sin dröm om att bli brandman. För tillfället bestod hennes arbetsuppgifter inte av mer än att hålla rent på stationen och att lära sig grunderna i att underhålla bilen och utrustningen. Mannen log när han till slut vände sig mot henne.

"Jag visste väl att du skulle komma efter mig till slut, vi är menade att vara tillsammans."
"Du vet att jag inte är här för dig" sa hon medan hon tittade sig omkring. Rummet var tomt förutom dom två.

Han drog fram en trasa ur fickan och torkade av sina händer medan han gick fram till henne.

"Säg inte så, du sårar mina känslor. Underbara Evelina, när ska du inse att det är mig du ska vara med?"

Han gick ned på knä och kysste hennes hand innan hand tittade upp på henne med stora hundögon.

Plötsligt försvann marken under hennes fötter när ett par starka armar tog tag om henne.

"Lukah!" skrattade Evelina fram och låtsades kämpa emot lite.
"Chuck, när ska du lära dig att hålla dig borta från andras tjejer? Du är dessutom alldeles för gammal för henne."
"För gammal? Nu är det du som sårar mig, jag har inte ens fyllt 25."
"Och Evelina är inte 18 än. Det är nog bäst att jag tar med mig henne härifrån innan du får för dig något mer."

 Lukah höll kvar sin flickvän på sina axlar när han rörde sig mot övervåningen. Där lämnade han henne medan han gick och bytte om från sina arbetskläder.

Evelina hade spenderat all sin tid på stationen om hon bara kunde. Hon hade känt sig ganska utanför hemma sedan hennes föräldrar dött men att vara på stationen var som att komma hem. Att hon dessutom träffat Lukah som delade hennes dröm förstärkte bara den känslan, även om han var mer fäst än henne vid världen utanför. Till och med Chucks närmanden var en välkommen omväxling till att behöva kämpa mot 7 andra tonåringar för att bli sedd.

Hon kände någon närma sig bakom henne där hon stod och hon njöt av att ha honom nära och känna hans doft omge henne.

"Så, finns det en chans att jag lyckas få med dig ut härifrån idag?"

Hon vände sig om och mötte hans blick.

"Jag skulle följa dig var som helst. Det verkar ändå inte finnas något att göra just nu. Du har jobbat på lite för bra tror jag."
"Allt för att få spendera lite tid med dig på annat håll."
Ett busigt leende spred sig över Evelinas läppar.
"Sisten till lekplatsen är en rutten sill!" sa hon innan hon slank ur hans armar och rusade mot dörren med Lukah i hälarna.

Trots att hon inte fått ett stort försprång så hann hon nästan hela vägen fram innan Lukah kom ikapp och lyckades fånga henne. Han satte fingrarna i sidorna och kittlade henne allt vad han kunde så hon skrek av skratt.

"Jag ger mig! Du vinner! Snälla sluta!"

Han lät henne hämta andan och när hon återhämtat sig från både springturen och hans attack så sökte dom sig till varandra igen.

Stans lekplats var deras vanliga ställe att hålla till på. Det var ganska sällan någon var där så för det mesta var dom helt ostörda. Utöver lekplatsen brukade dom också träna tillsammans några gånger i veckan för att förbereda sig inför framtiden. Dom hade varit vänner länge men Evelina hade haft en annan pojkvän när dom träffades och även efter att det tagit slut så hade det inte hänt något mellan henne och Lukah innan dom båda började jobba på stationen i början av sommaren. Nu gick det knappt en dag utan att dom träffades och Evelina spenderade ofta även sina lediga dagar på stationen när Lukah jobbade.

"Ev, du vet väl att jag älskar dig?"
"Mhm, jag älskar dig med Luke."
"Jag har funderat."
"På vadå?"
"Det är inte så länge kvar tills vi fyller år och jag tänkte. Jag har ingen ring eller så, men vad tror du om att vi gifter oss?"
"Redan?"
"Inte direkt, men i framtiden. Om några år, när vi båda jobbat på stationen ett tag och sparat ihop pengar till ett eget hus."

Hon vände sig mot honom och var tyst en stund innan hon svarade.

"Jag skulle gilla det."

Kapitel 145

Marvin hade hälsat på hos Kim och tog en genväg hem över en gammal övergiven tomt och precis innan han kommit fram till utgången i stängslet så dök någon upp i öppningen. Jake Rönn, både skolans och Marvins favorit bland fotbollsspelarna. Marvin gick på varenda match, Kim hade till och med följt med några gånger men eftersom hans intresse för sport var lika litet som Marvins så slutade han snart att komma dit. Marvins anledning till att fortsätta gå var just Jake. Marvin hade dock försökt hålla sig i bakgrunden så att han inte skulle bli upptäckt där han satt och spanade på läktaren varje vecka. Men nu stod Jake framför honom med en bestämd min och han visste inte vad han skulle tro.

"Jag har förstått att du hänger med den där fjollan Kim."
Marvin visste inte vad han skulle säga och Jakes tonfall gjorde honom minst sagt illa till mods. Han visste att Kim brukade få höra en hel del hemska kommentarer i skolan ibland och att han även hamnat i slagsmål en gång, bara för att han var öppen med sin läggning.
"Så, jag började fundera. Är du som honom?"
Situationen började kännas hotfull och Marvin funderade på om han skulle lyckas ta sig därifrån. Jake blockerade vägen framåt och det fanns bara en annan väg ut, men Jake var garanterat snabbare än honom. Han valde att försöka se om Jake skulle släppa förbi honom.

"Och vart tror du att du är på väg? Har du tappat rösten, fjolla?"
"Släpp förbi mig."
Marvins röst lät inte alls så bestämd som han ville och det faktum att han ryggade undan direkt när Jake rörde sig hjälpte inte heller.

"Va? Jag som trodde att du gillade mig. Du kommer på varje match, iakttar mig i korridorerna i skolan."
Marvin hade trott att han varit så försiktig, när hade han märkt? Det här var inte bra. Jake knuffade honom mot väggen och han förberedde sig på att slagen skulle börja regna över honom. Även om Marvin var större än Jake så visste han att han inte skulle ha en chans att försvara sig, Jake var otroligt vältränad och mycket starkare än honom.

Så hände något han aldrig väntat sig. Marvin stod med ryggen mot väggen utan någon utväg och väntade på första slaget, istället så började Jake att kyssa honom. Chockad av den tvära vändningen så tog det ett tag innan han förstod vad som hände.
Han kysser mig! Jag kan inte tro det, han kysser mig verkligen!

Han var glad att han hade väggen bakom sig för när han väl började komma in i det som hände så blev han knäsvag och fick dra Jake till sig för att ens kunna hålla sig på benen.

Men så hittade han sig själv igen, tog sats och knuffade honom från sig.
"Vänta nu, vad håller du på med egentligen?"
"Vadå?! Jag märkte nog att du gillade det."
"Det har inte med saken att göra, du kan inte behandla mig sådär och sen tro att allt är okej bara för att du kysser mig. Jag trodde att du skulle slå mig, du har väl en flickvän dessutom!"

"Det är över med henne, det betydde ingenting. Jag kunde bara inte låta någon få reda på vad jag är. Jag trodde verkligen att du skulle förstå."

"Åh, nej, jag förstår. Jag har inte heller berättat för någon. Eller, mina syskon vet, dom listade ut det, men ingen annan."
"Jag skulle bli utkastad ur fotbollslaget om någon visste, så du får inte berätta för någon! För då slår jag dig på riktigt!"
"Jag ska inte berätta! Så, du gillar mig verkligen?"
Jake fick ett uttryck i ansiktet som Marvin inte kunde tolka, men på någon sekund var det borta och deras ögon möttes. Han kände sig knäsvag igen när dom närmade sig varandra och han visste att det här var så mycket mer än bara passion.