"Så, allt är okej mellan er nu? Jag blev lite orolig efter hur det slutade tidigare."
Marvins röst lät munter när han svarade.
"Ja, vi har pratat om det och allt är bra nu. Du har inget att oroa dig för."
Hans ord lugnade Frost, som haft det nog jobbigt med att två av syskonen lämnat huset samtidigt, det hade inte hjälpt med att han oroade sig för hur det skulle bli för Marvin att bo med Jake. Att Ethel var ute och reste runt i världen helt själv var tillräckligt jobbigt.
Lucien lyckades äntligen få Frosts uppmärksamhet och blev kliad bakom örat medan samtalet fortsatte.
"Hur trivs du i huset då?"
"Det är inte så stort, men Jake har inrett det riktigt lyxigt. Vi har en enorm tv och eget gym."
"Jag trodde inte att du gillade att se på tv, eller träna.."sa Frost lite förvånat.
"Gymmet är väl mest för Jake, han måste träna en hel del så vi tyckte att det skulle passa bra att ha grejerna hemma så han skulle slippa åka till gymmet i stan hela tiden. Men tv:n gillar jag."
"Jag antar att du har stora planer för trädgården. Du kan ju komma hit och hämta lite plantor från växthuset. Evert försöker ta hand om dom så gott han kan, men jag tror inte att han kan göra ett lika bra jobb som dig."
Den här gången lät Marvins röst inte lika positiv.
"Det är inte mycket till trädgård vi har. Jake vill ha kvar gräsmattan så han kan spela fotboll med sina lagkamrater när dom kommer på besök."
Frost kom av sig när han hörde höjda röster från rummet brevid, Evert och Kellys sovrum. Han ropade genom väggen.
"Kan ni dämpa er, jag försöker prata i telefon!"
När han inte fick någon respons och det uppenbara bråket bara blev mer högljutt la han telefonen mot örat igen.
"Förlåt Marvin, men jag vet inte vad dom håller på med här, kan jag ringa dig senare istället?"
Dom avslutade samtalet och Frost stirrade undrande mot den vägg där ljudet från bråket kom. Visst hade paret bråkat tidigare, men det hade aldrig varit så allvarligt som det lät nu.
Frost hann knappt ta sig ut ur sitt rum innan dörren till nästa rum smälldes upp och Kelly kom utstormandes.
"Om det är så du vill ha det så vet jag inte varför vi är tillsammans!" skrek hon in i sovrummet.
"Kelly, lyssna på mig!" mer hann Evert inte säga innan hon fortsatte.
"Nej, jag har hört tillräckligt! Jag fattar inte varför du inte sagt något tidigare!"
"Kelly!" Everts röst lät nästan desperat nu.
"Det här funkar inte! Jag kan inte ha det så här!"
Med dom orden stormade hon iväg mot ytterdörren, Evert uppenbarades i dörröppningen och ropade efter henne.
"Kelly! Kelly!"
Smällen efter ytterdörren visade att hon inte skulle komma tillbaka. Frost var inte helt säker på vad han just sett och han gick sakta fram till sin bror.
"Vad hände? Menade hon verkligen..."
Evert ignorerade honom totalt och smällde igen dörren i Frosts ansikte.
"Vems grav är det?"
Frost hade inte haft svårt att hitta Kelly. Han visste att hon alltid gick till kyrkogården när hon var ledsen. Han tittade inte på henne men han kunde höra på rösten att hon hade gråtit.
"Han heter McMillan, så jag gissar att du kanske är släkt med honom."
Frost läste på stenen, Riley McMillan.
"Troligen, vad jag har hört så har alla McMillan häromkring samma ursprung, men jag känner inte igen hans namn."
Hon satt tyst en stund innan hon sa något igen. Den här gången med gråten i halsen.
"Jag ville så gärna vara en del av er familj."
"Kelly, du är en del av familjen." protesterade Frost.
"Nej, det är jag inte. Jag hade kunnat bli, men inte utan..." Hon lyfte blicken från gravstenen och stirrade ut i luften. "Jag har ingen familj alls. Mina föräldrar hör inte av sig längre och jag har ingen annan familj i närheten.."
Hon suckade djupt och tittade på gravstenen igen.
"Man kan följa er släkt så långt tillbaka bara på den här lilla kyrkogården. Du vet var du kommer ifrån. Jag önskar att jag hade det."
"Visste du att det ryktas om att vi är utomjordingar?"
Kelly tittade förvånat på honom.
"Du menar älvor?"
Frost log lite mot henne.
"Nej, inte älvor. Älvor hör till pappas sida av familjen, men det sägs att hon som grundade vår släkt här i stan för länge sedan var en utomjording."
"På allvar?!" Kelly vände blicken mot himlen, "Så, hon kom från en annan planet?"
Frost skrattade till.
"Vad vet jag, man kan inte lita på allt min mamma säger. Jag menar, hon tror på fullt allvar att hon är en tiger."
Dom satt tysta tillsammans en stund innan Frost bröt tystnaden igen.
"Kelly..? Hur kommer det gå med dig och Evert?"
Han fick inget svar men kunde se tårar rinna över hennes kinder i ögonvrån.
"Han älskar dig verkligen."
"Det räcker inte alltid.." hon tog en stund för att hämta sig så att rösten skulle hålla när hon talade igen. "Han sa att han ville ha samma sak som mig.. Jag vill ha en familj, en riktig familj.. Nu vill han inte ge mig det. Därför kan jag inte stanna.."
"Du tror inte att han kommer ändra sig, om han får lite tid?" Frost kände sina egna ögon tåras lite. Han hade alltid sett deras förhållande som något han själv ville ha, dom kompletterade varandra så bra, och nu var det över, bara sådär.
"Jag kan inte vänta hur länge som helst. Tänk om han inte ändrar sig, vad gör jag då?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar