"Frost, du lovade."
"Jag känner verkligen inte för att gå någonstans idag, kan du inte be någon annan?"
"Frost, jag har sett fram emot det här hela veckan och du lovade att följa med så nu får du se till att göra det också."
"Hjälper det om jag säger att jag är döende?"
"Nej, kom nu."
"Okej okej, jag kommer väl då."
Kelly hade kämpat sedan balen för att få Frost på bättre humör och hade till slut lyckats övertala honom till att följa med till second hand-butiken där hon älskade att spendera timmar med att titta på alla skatter som folk gjort sig av med.
Väl där tog det inte lång tid innan Kelly försvunnit in i ett rum fullt av gamla prydnader medan Frost knappt hann innanför dörren innan han tvärstannade med blicken fäst på en tjej han aldrig sett förut. Hon stod och tittade på böcker och han kände att han var tvungen att ta reda på vem hon var.
Utan att tänka vidare stod han snart framför henne, utan att ha en aning om vad han skulle säga. Hennes stora ögon mötte hans egna och han tittade generat bort och fick syn på boken hon tittat på. Han kände genast igen namnet på författaren och blygheten ersattes av ren förvåning.
"Läser du Terry Pratchett?!"
"Han är bara min favorit-författare, jag har nästan alla hans böcker. Har letat efter just den där jättelänge och nu när jag har hittat den så har jag såklart inte råd att köpa den."
För ovanlighetens skull så fick deras gemensamma intresse Frosts vanliga lite klumpiga sätt att prata med tjejer på att försvinna helt och dom pratade på obehindrat en stund.
När hon tystnade efter ett tag så kom han dock av sig lite, som tur var så fortsatte hon att prata så han hoppades att hon inte skulle märka något.
"Jag är ny här i stan och det skulle vara jätteroligt att få lära känna dig lite bättre, jag har inga vänner här än. Jag måste gå hem nu men vi kanske kan träffas igen imorgon?"
"Åh, eh, självklart! Var ska vi ses?"
"Jag har hört att det ska finnas en strand i närheten, du kanske kan visa mig den? Klockan 12?"
"Det låter jättebra!"
"Innan jag går, skulle jag kunna få veta ditt namn?"
"Åh, visst ja. Frost."
"Frost? Vilken annorlunda namn. Jag gillar det. Jag heter Lana."
Han tittade efter henne även en stund efter att hon försvunnit ut genom dörren. Hans tidigare dåliga humör var som bortblåst och han visste att han var förälskad.
Till slut vände han sig mot bokhyllan igen samtidigt som han hörde Kellys röst bakom sig.
"Så det är här du gömmer dig! Jag är redo att åka hem, ska du ha något?"
"Bara den här boken, sen kan vi åka. Hittade du något?"
"Nya skatter som alltid."
Hon visade upp en gammal porslinselefant och ett grönt gosedjur som han inte kunde se om det skulle föreställa en björn eller en lama, han sa dock inget utan letade upp dom pengar han hade med sig och kände sig lättad när han såg att det precis räckte till boken han höll i.
Dagen efter hade Frost kommit till stranden en halvtimme tidigt, vilket han snart ångrade när nervositeten satte in. När klockan visade 12.05 mådde han nästan illa av oro över att Lana inte skulle dyka upp eller att hon skulle bli sur över picknicken han ordnat.
Strax därefter dök hon upp och hennes ansikte lyste upp när hon fick syn på honom. Han reste sig snabbt och var nära att tappa balansen medan han fumlade efter en låda han haft med sig som han snabbt gömde bakom ryggen.
Han tog några snabba steg och var snart framme vid henne. Han kände sig lite dum nu när hon väl var här och undrade om han gjort för mycket. Det var ju inte en dejt, hon ville bara få en ny vän. Det var dock för sent för honom att göra något åt det så han tog mod till sig och räckte fram paketet han slagit in kvällen innan.
"Ehm, jag har något till dig."
Hon såg lite fundersam ut innan hennes leende förgyllde hennes ansikte igen. Hon öppnade försiktigt sin present och stirrade mellan boken och Frost några gånger innan hon gav honom en lätt kram.
"Åh, tack! Du är otrolig, jag vet inte vad jag ska säga."
"Du behöver inte säga något, jag vill att du ska ha den. Jag har aldrig träffat någon som gillar Terry Pratchett mer än mig förut. Är du hungrig? Jag fixade lite mat åt oss."
Han visade med handen mot filten och hon följde efter honom och satte sig ner.
Samtalet flöt på bättre än vanligt för Frost och han kände att han bara fick mer och mer känslor för Lana för varje minut som gick. Han hoppades verkligen att hon kände likadant för allt han kunde tänka på var att komma närmare henne medan hon berättade om var hon kom ifrån och sin familj och han berättade om sin familj och vad som fanns att göra i stan, vilket inte var särskilt mycket på ett så litet ställe som Appaloosa Plains.
Efter flera timmar så började det bli dags för båda två att röra sig hemåt och efter att ha hjälpts åt med att vika ihop filten så tog han mod till sig och sträckte sig efter hennes händer. I en sekund eller två var han livrädd över att det var ett misstag, sen kände han hur hon kramade hans händer lätt och hans hjärta var nära att hoppa ut ur bröstet av lycka.
En lång tystnad la sig över stranden och Frost började känna pressen att säga något men kunde verkligen inte komma på något passande. Han letade febrilt efter något att säga, vad som helst och han upptäckte inte ens att Lana närmade sig försiktigt.
Det var först när hennes läppar mötte hans egna som han tog sig tillbaka till verkligheten och han tippade nästan framåt när hon drog sig tillbaka igen. Han kunde känna en svag smak av jordgubb från hennes läppglans och han ville dra henne till sig igen.
Han nöjde sig med att lägga armarna om hennes midja och det blev några försiktiga kyssar innan dom skildes åt. Han var knappt medveten om hur han tog sig hem, men han var övertygad om att han svävat på moln hela vägen.
Marvin la inte ens märke till sin syster när han följde Kim fram till vägen. Hon iakttog dom från sin plats på gungan medan dom tog avsked av varandra, noga med att inte komma för nära. Ett leende spridde sig över hennes läppar när hon kände hur båda två kämpade mot viljan att ge den andre en kram innan Kim började gå hemåt och Marvin vände tillbaka mot huset. Han stannade upp tvärt när han såg Ethel innan han valde att göra henne sällskap.
Han kunde känna hennes leende där han satt, han visste precis vad hon gjort.
"Har jag inte sagt åt dig att sluta spionera på mig?"
"Jag skulle väl aldrig göra något sånt? Jag kan omöjligt se växthuset härifrån."
Hennes sarkastiska ton lyckades inte lätta stämningen som hon hoppats på.
"Du vet vad jag menar."
"Men jag kan inte låta bli, jag är bara så nyfiken. Den här sommaren är så tråkig, plus att jag tycker om att hålla koll på mina kära bröder. Nu till det viktiga, hur gick din dejt?"
"Det var ingen dejt, det är inget mellan mig och Kim. Hur många gånger måste jag säga det?"
"Det räcker med en gång, om du bara menar det."
"Vi har pratat om det och vi är bara vänner, inget mer."
"Det kändes som mer."
"Ethel!"
Hans kinder hettade till och han visste att han rodnade, men värre var att hans egen syster tog del av hans känslor när, när han kände sådär. Det hade hänt idag igen, varje gång dom rörde varandra, medvetet eller av misstag så var det som om en kraft starkare än dom själva drog dom till varandra. Därför kämpade dom med att hålla avståndet, så länge dom lyckades med det så hände inget och dom var bara helt vanliga vänner.
Han mötte hennes blick och suckade.
"Det borde finnas en varningsskylt på dig. Du är farlig att ha i närheten när man försöker ha ett privatliv."
"Du bor i ett hus med 7 andra tonåringar och förväntar dig att kunna ha ett privatliv? Det är inte bara jag som håller koll på andra här, det vet du väl?"
"Det är en sak när dom andra skvallrar och spionerar på mig, du gör lite mer än så."
"Men du kan inte fortsätta förneka att du gillar honom, det flyger ju lika mycket gnistor mellan dig och Kim som mellan Evert och Kelly."
"Evert och Kelly har mer än gnistor, du vet att jag är intresserad av någon annan, kan du inte släppa Kim nån gång."
"Okej, vem är du intresserad av? Tror du att han är intresserad? Vill du att jag ska kolla åt dig?"
"Där har du anledningen till att jag inte säger vem det är, jag vill göra det här som vanliga tonåringar. Inte kolla facit innan jag gör något och ta bort spänningen."
"Du vet att det faktum att du är hälften älva gör att du direkt räknas bort från vanliga tonåringar."
"Du vet vad jag menar.. Jag är inte redo än ändå, så sluta snoka."
"Jaja, jag ska sluta. Så, har du märkt att Dexter försvinner samma tid varje dag? Vart tror du att han går?"
Stämningen lättade medan dom försökte lista ut vad det var deras bror hade för sig om dagarna.
Det var fortfarande ganska mörkt ute när Dexter vaknade, han visste inte vad det var som fått honom att vakna då han var säker på att resten av familjen sov än. Han var för pigg för att somna om och valde att kliva upp och klä på sig istället. När han gick tillbaka till sängen för att bädda såg han ett bekant ansikte ute på tomten.
Vad vill hon nu?
"Gina, vad gör du här?"
Irritationen i hans röst fick henne att snäsa tillbaka.
"Vadå, är det förbjudet att vilja träffa sin pojkvän?"
"Jag är inte din pojkvän, det är slut mellan oss. Hur många gånger ska jag behöva säga det?"
"Det är inte slut, det kan inte vara det! Dexter, jag älskar dig! Vi kan lösa det här! Jag gör vad som helst, bara du stannar med mig."
Hon sträckte ut handen för att försöka smeka hans kind och han tryckte henne ifrån sig.
"Gina, det finns inget vi och du måste sluta dyka upp så här. Gå härifrån nu och håll dig borta från mig!"
Hon vägrade lyssna på honom och tårarna rann, men hon rörde sig inte ur fläcken. Dexter övervägde att dra henne därifrån men gick istället in i huset och kunde se henne gå sakta hemåt efter en stund. Det hade gått några veckor sedan han gjort slut med henne och hon dök upp överallt för att försöka få honom att ta henne tillbaka. Han hade aldrig haft det här problemet med någon av sina tidigare flickvänner men Gina var envis. Det faktum att han inte hade någon ny verkade göra det svårare för henne att förstå att det verkligen var över mellan dom. Men det var han fast besluten om att ändra på.
"Får jag sitta här?"
"Det är ett fritt land."
Hon tittade inte ens upp från sin bok när hon svarade och fortsatte att läsa medan han satte sig.
Dexter satt tyst en stund och hoppades på att hon skulle slita blicken från boken om så bara för en sekund för att få lite mer kontakt med henne innan han började prata. Det verkade dock inte hända när hon fortsatte att ha blicken klistrad på sidorna även medan hon vände blad.
"Vad läser du?"
Inget svar.
"Gå på en dejt med mig."
Hon slog igen boken och reste sig.
"Nej."
Hon började gå och han fick skynda sig för att hinna ikapp och få stopp på henne.
Hon vände sig tvärt när han rörde hennes arm.
"Varför ger du inte upp?"
"Jag gillar dig."
"Du känner mig inte ens. Ändå kommer du hit varje dag trots att du alltid får samma svar."
"Varför vill du inte gå på en dejt med mig. En dejt, det är allt jag ber om."
"Varför mig? Du kan få vem som helst. Alla tycker att du är så otroligt snygg, charmig och perfekt och dom blir så till sig över dina vingar att dom glatt kastar sig över dig. Välj nån av dom, för jag faller inte för det."
Hennes vanliga oberörda ansiktssuttryck hade ändrats till en bestämd min som bara gjorde Dexter mer inriktad på sitt mål.
"Därför, Teri, det är precis det du sa nu som gör dig så speciell. Du ser förbi allt det ytliga som är det enda dom andra vill ha. Jag har sett dig i debattklubben och det finns ingen där som har en chans mot dig, du har bäst betyg i din klass och du läser böcker som faktiskt är intressanta. Jag är så less på ytliga tjejer som inte bryr sig om annat än kläder och fester och inte kan hålla ett intressant samtal, som bara vill ha mig för att visa upp mig för sina vänner."
"Är det meningen att jag ska tycka synd om dig? Stackars populära Dexter som blir tillsammans med den ena korkade tjejen efter den andra. Du tror inte att du har en del i det hela? Trodde du att jag skulle kasta mig över dig bara för att du säger att jag är smart, och var fick du tag på mina betyg?"
"Nej, det trodde jag inte, men jag hoppades att du skulle ge mig en chans. Jag har förändrats, det har jag verkligen."
"Att du lyckats gå några veckor utan att dela saliv med någon annan betyder inte att du har förändrats."
Han kom av sig lite, men det var en av anledningarna till att hon var så intressant. Hon var utmanande. Dom andra tjejerna hade han kunnat imponera på utan att ens behöva anstränga sig, det räckte oftast med att bara vara tillgänglig.
"Jag ska bevisa det för dig."
"Gör som du vill, jag kommer inte att dejta dig."
Hon vände sig om och började gå igen, den här gången stod han kvar med ett leende.
Vänta bara, jag ska bevisa att jag har förändrats.
