"Kom in"
Han hörde några hasande steg som han kände igen utan problem. Det blev tyst och han kunde känna sin brors blick i nacken.
"Frost, vad vill du?"
"Vad gör du?"
"Skriver på min universitetsansökan."
"Åh, stör jag?"
"Inte alls, jag kan ändå inte fokusera. Jag måste komma på var jag ska ta Teri på vår dejt. Inget ställe jag kan komma på känns bra nog. Har du något bra förslag?"
"Parken vid landmärket är ett bra ställe för en picknick."
"Självklart, du är en sann romantiker brorsan. Jag hade aldrig tänkt på det. Den parken blir perfekt på söndag."
"Söndag? Ehm, då kanske du kan välja nåt annat ställe. Jag funderade på att ha en dejt på söndag.. Om det är okej för dig.."
Dexter vände sig konfunderad mot sin bror.
"Inte behöver du min tillåtelse för att dejta. Så, vem är hon?"
Frost sänkte blicken mot sina fötter och tog ett djupt andetag innan han svarade.
"Gina.."
Dexter svängde runt sin stol och sa åt Frost att sätta sig. Frost hade ingen aning om vad som väntade och var lite orolig över reaktionen han skulle få.
"Frost, jag tänker inte förbjuda dig från att vara med Gina, det har jag ingenting med att göra. Hon och jag har inget med varandra att göra längre och ni är fria att göra vad ni vill. Jag har bara en fråga, är du säker på att du vill vara med henne?"
Han funderade en stund och försökte verkligen känna efter vad han ville. En mängd olika känslor snurrade runt inom honom. Han kände saknad efter Lana, smärtan av hennes svek, tomheten hon lämnat efter sig och rädslan att vara ensam resten av livet. Sen tänkte han på Gina. Hon lyssnade på honom, stöttade honom. Hon var ett ljus i det mörker som var hans liv. Han kunde inte förneka att det fanns en början till något bra mellan dom.
Han mötte Dexters blick och log lite.
"Jag tror det. Det känns rätt."
"Då önskar jag er all lycka och hoppas att ni får en bra dejt."
Söndagen kom och Dexter närmade sig nervöst dörren till Teris hus. Han hade kämpat hela veckan med att planera dejten och nu var han orolig över vad hon skulle tycka. Det var långt ifrån hans första dejt, ändå hade han aldrig känt sig så här innan någon av dom. Det pirrade så mycket i magen att benen skakade när han gick upp för trappstegen till hennes dörr. Han tog några djupa andetag innan han knackade på dörren.
Han lugnade sig när han såg Teri öppna dörren med ett leende på läpparna. Nervositeten sjönk undan lite och han kände sig mer som sitt gamla vanliga jag. Han gav en lätt bugning och visade med handen mot vägen medan han sa "Din skjuts har anlänt."
Hon tittade mot vägen och sedan tillbaka på Dexter med en undrande min.
"Dex, det är en cykel."
"Det är inte vilken cykel som helst, det är min cykel. Den är väldigt speciell förstår du, för den kan ta hela två personer var som helst, eller, åtminstone dit man orkar trampa." Han räckte fram sin hand för att leda henne till vägen och varje sekund hon tvekade att ta den var olidlig.
"Men, den har inte ens någon pakethållare. Var ska jag sitta?" När han bara fortsatte att le med handen utsträckt så valde hon till slut att ta den och han sken genast upp ännu mer medan han ledde henne mot det minst sagt tveksamma transportmedlet.
Han hjälpte henne att ta sin plats på styret och sedan bar det av. Teri var orolig över att ramla av till en början men med Dexter som satt stadigt bakom henne kunde hon snart slappna av och istället njuta av åkturen. Han hade inte sagt något om var dom skulle och hon var nyfiken på vad han kunde ha hittat på.
Det var en förvånad Teri som hoppade av styret vid samma gamla park som hon suttit i varje dag hela sommaren. Dexter gick för att ställa ifrån sig cykeln när hon såg det. På ett av borden var det uppdukat för en picknick. Hon började gå mot bordet och Dexter kastade sig nästan framför henne för att öppna grinden åt henne. Hon log åt hans försök till att agera gentleman, det var en av många nya sidor hon fått se av honom den senaste tiden. Sidor hon aldrig ens kunnat tro fanns i honom innan. Han tog hennes hand igen och hon kände hur det pirrade till lite i hela kroppen medan hon blev ledd fram till sin plats vid bordet.
Han tände grillen och grävde sedan fram mat ur korgen som han började grilla.
"Jag visste inte att du lagade mat."
"Det är mycket du inte vet om mig, men det är det dejter är till för. Att lära känna varandra."
Han vände burgarna försktigt och kände sig nöjd med hur dom artade sig.
"Nu när jag tänker efter. Jag vet nästan ingenting alls om dig."
Han log mot henne. "Vad vill du veta?"
"Hmm.. Jag vet att du kommer från en stor familj, men hur många syskon har du egentligen?"
"Sju, plus tre."
"Plus tre? Hur går det ihop?"
"Räknar man rent biologiskt så är vi åtta syskon. Men mina två mostrar är inte mycket äldre än mig och har därför blivit mer som systrar än något annat."
"Och den tredje?"
"Kelly har bott med oss så länge nu att hon har blivit en av oss. Vi är redan så många så det är lätt att utöka familjen på det sättet."
"Det är svårt att tänka sig hur det är, jag har inga syskon alls."
Hon fortsatte att ställa frågor om allt möjligt tills maten var klar och hon tog första tuggan. När hon sedan bara stirrade på maten i hennes hand så blev Dexter nervös över att han gjort något fel. Han smakade själv på maten men upptäckte inget konstigt.
"Vad är det? Tycker du inte om det?"
"Det.. Jag vet inte vad jag ska säga. Det smakar.. underbart. Har du verligen gjort dom här?"
"Jag måste erkänna en sak.. Jag har ingen aning om hur man gör hamburgare, utöver hur man grillar dom. Det är Rafaels hemliga recept och han låter ingen få veta hur han gör dom. Men han var snäll nog att göra dom åt mig idag."
När dom ätit började dom gå runt i parken och Teri fick syn på några fjärilar. Hon gick genast fram till dom och lät en landa i hennes hand.
"En röd amiralfjäril, är den inte vacker?"
"Jag visste inte att du var så intresserad av fjärilar."
"Se där, Dexter den allsmäktige vet inte allt han heller." Sa hon skrattandes och fjärilen lyfte igen.
"Jag har aldrig förstått mig på insekter bara."
"Inte? Se om du kan få en att landa i din hand så får du se hur underbara dom kan vara."
Dexter gick tveksamt fram till fjärilarna och sträckte ut handen. En extra stor fjäril började flyga mot honom, men ignorerade handen och landade på hans näsa istället och Teri kunde inte låta bli att skratta åt hans min.
"Teri, ta bort den, ta bort den!"
"Är du rädd för en liten fjäril? Jaja, stå still då."
Hon la handen på hans kind för att få honom att stå stilla medan hon försiktigt fick fjärilen att gå över till sin egen hand för att sedan lyfta igen. Hon såg den fladdra iväg och insåg inte att hon höll kvar handen på Dexters kind förrän hon vände sig mot honom igen.
Hon kände spänningen i luften och började sakta röra sig närmare honom. Det var som om tiden saktade ned och varje sekund varade en evighet. Hon slöt ögonen och väntade på att deras läppar skulle mötas, när himlen plötsligt öppnade sig och båda två ryckte till av hällregnet.
Dexter var den som reagerade först.
"Kom igen, vi springer till biblioteket!" Han tog tag i hennes hand och dom skyndade sig för att komma in under tak.
Väl inne i den folktomma byggnaden kunde dom pusta ut. Men spänningen från parken låg kvar i luften och ingen visste vad dom skulle göra för att bryta den. Så till en början stod dom bara där som två dränkta katter och tittade på allt utom varandra. Teri visste inte varför, men hon kunde inte låta bli att börja skratta. Ett litet fnissande först som sedan växte till ett riktigt skratt.
"Vad skrattar du åt?"
Dexters fråga fick henne bara att brista ut i ett riktigt gapskratt och det smittade av sig på honom. Båda två skrattade tills dom knappt fick luft utan att veta varför. Men det bröt den obekväma stämningen och båda två kände sig mycket mer avslappnade när det väl var över.
Dexter såg sig om i rummet. "Det verkar bara vara vi två här. Så, vad kan man hitta på i ett folktomt bibliotek? Säger du läsa så drar jag ut dig i regnet igen."
Hon såg sig omkring i den välbekanta byggnaden. Hon hade spenderat så mycket tid där men aldrig tänkt på annat än böckerna innan. Hon hann inte komma på något svar på hans fråga innan en blixt lyste upp rummet och smällen som följde fick henne att kasta sig mot Dexter. Han blev mer förvånad av hennes plötsliga rörelse än åskan men la armar om henne och kände hur hon skakade. För varje åsksmäll så tryckte hon sig närmare honom och han strök henne lugnande över ryggen utan ett ord.
Det var inget långt åskoväder, men även efter att regnet mot rutorna var det enda ljud som hördes utifrån så stannade hon kvar i hans armar.
"Jag hade aldrig trott att du skulle vara rädd för åskan."
Han förväntade sig inget svar, men hon la sina armar om hans hals och gav honom en ordentlig kram.
"Tack för att du är här."
"Jag kommer alltid att vara här för dig."
Hon lättade sitt grepp om honom för att kunna möta hans blick. Hon hade kämpat emot länge. Hon hade inte velat vara en i mängden av tjejer som Dexter lämnat efter sig. Hon ville inte falla för honom och hon hade förnekat dom känslor han väckt hos henne så länge hon bara kunde. Men han hade visat att han var mer än den ytliga playern som hon uppfattat honom som tidigare och hon kunde inte förneka det längre. Hon slöt ögonen och lutade sig in för sin första kyss, den var magisk.
"Wow, det känns som om jag flyger."
Dexter slet blicken från henne och rodnade lite.
"Åh, förlåt, jag har aldrig gjort så innan. Jag märkte det inte ens.."
Han landade försiktigt igen och letade sig tillbaka till henne för fler kyssar.
När regnet gett sig så skjutsade han hem Teri och begav sig sedan hemåt själv. Han kunde knappt fokusera efter sin perfekta dag men var nyfiken på hur det gått för Frost och Gina. Han hittade sin bror utslagen på sin säng, fortfarande i blöta kläder och med ett leende på läpparna. Lucien hade rullat ihop sig i en boll på hans bröst och kurrade förnöjt. Han valde att låta honom sova och återvände till resten av fyrlingarna som var nyfikna på hur hans dag varit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar