Ethel sjönk ned i soffan som Frost precis lämnat.
"Vad menar du?"
"Jag kan inte riktigt sätta fingret på det, men det är något med dig som inte känns helt.. rätt."
"Du och Frost, ni blev tillsammans väldigt snabbt efter att det tog slut mellan honom och den där Lana, jag är bara orolig över att ni går så fort fram. Han har nog med problem som det är. Så om du inte tar det här seriöst.."
"Om du måste veta så trivs jag och Frost väldigt bra ihop. Även om vårt förhållande inte varit särskilt långt så har jag väldigt starka känslor för din bror och jag är beredd att göra det som krävs för att stanna vid hans sida. Inte för att du har något med saken att göra egentligen."
Ethel vände blicken mot filmen som gick på tv. Det var något hon kände av från Gina som hon inte gillade, men hon hade gett henne ett ärligt svar och hon fick nöja sig med det för stunden.
"En sak till bara. Fördelen med en stor familj är att Frost har många som är villiga att göra vad som helst för honom."
"Vad vill du ha sagt med det?"
"Om du sårar honom så kan du förvänta dig att vi inte låter dig komma undan med det."
Med dom sista orden lät hon sina egna känslor spilla över till Gina för att förstärka meningen samtidigt som hon log mot Frost som återvände till soffan.
"Vad pratar mina två favorittjejer om?"
Han satte sig ned mellan dom och drog Gina till sig.
"Åh, inget särskilt. Jag berättade bara för din flickvän om den där gången du ramlade in i Francines födelsedagstårta."
Frost rodnade och sneglade surt på sin syster.
"Ethel, var du tvungen att berätta om det..?"
Gina stirrade på honom istället nu men sa lite uppmuntrande, "Men alla kan ju råka ut för såna saker som barn. Det är väl inte så farligt?"
"Barn kanske, men det här hände för 5 månader sen.."
Ethel skrattade och flydde snabbt från soffan innan Frost hann få tag på henne och lämnade paret till att se klart sin film ensamma.
Klockan hade passerat midnatt för länge sedan när han rörde sig mot det nedsläckta huset. Han hade helt glömt bort tiden när han var med Jake och kom därför hem flera timmar senare än han borde och det var inte första gången det hände.
Marvin strök ovant luggen ur ögonen innan han sträckte sig efter dörrhandtaget och smög så tyst han kunde in i huset.
Han stängde dörren ljudlöst efter sig och började röra sig mot trappan när han plötsligt blev omgiven av ett bländande ljus.
"Så det var dags att komma hem nu?"
Marvins ögon vande sig sakta vid ljuset och utöver Rafael så var även Ethel och Kim i rummet, dock hade dom somnat på soffan. Det förvånade honom inte när dom uppenbarligen väntat på honom i 4 timmar.
"Har du inget att säga, Marvin? Du skulle ha varit hemma för länge sen och det är inte första gången du är sen heller."
"Vad har du med det att göra? Du har aldrig brytt dig om oss, varför börja nu?"
"Jag är inte den enda som är orolig över dig. Hela familjen satt här och väntade på dig men jag skickade resten i säng för flera timmar sen när du inte dök upp. Du har förändrats så mycket den senaste tiden, du pratar inte med någon om det och jag tänker inte stå och se på medan du förändras till.. det där." Han syftade på Marvins nya stil som han tvärt bytt till någon vecka innan. "Vart fick du ens tag på kläderna? Du vet att vi inte har råd med mycket nu."
Marvin började bli synligt irriterad nu.
"Om det nu är så viktigt att veta så fick jag kläderna och du kanske inte har tänkt på att det kanske är så här jag verkligen är. Jag tycker om mitt nya jag och jag tänker fortsätta likadant så du kan sluta försöka agera som en storebror som bryr sig och hålla dig utanför mitt liv."
"Kan du inte inse att jag verkligen bryr mig? Visst, jag bad inte om att få det fulla ansvaret över er och behöva jobba konstant för att ni ska ha någonstans att bo och mat att äta, men nu är det så och du har inget annat val än att lyssna på mig!"
"Du bestämmer inte över mig och jag tänker inte gå efter dina dumma regler! Kan du inte acceptera mig som jag är så tänker jag inte stanna här!"
Med dom orden sprang han ut ur huset igen. Ethel och Kim blinkade trött i soffan efter att ha blivit väckta av bråket medan Rafael stegade ilsket fram och tillbaka genom rummet.
Marvin slet ursinnigt i ogräset medan han försökte lugna sig. Han förstod inte varför han skulle bli så orättvist behandlad. Dexter fick vara ute på fester i min ålder hela tiden, jag kommer hem för sent några gånger, okej, mer än några kanske. Men det är ändå orättvist, bara för att jag inte är deras duktiga lilla Marvin längre så ska jag bli utskälld för att vara ute lite för länge..
"Hur länge tänkte du låta mig vänta?"
Marvin stannade upp mitt i rörelsen. Han hade inte hört Kim komma in.
"Jag vet att du har ljugit för mig och jag har väntat länge på att du ska berätta vad det är. Jag vet inte hur mycket längre jag kan vänta, vår vänskap verkar inte vara lika viktig för dig som den är för mig."
Marvin slöt ögonen hårt men kunde inte hindra tårarna. Han hade inte ens tänkt på att Kim kunde bli sårad av hans handlingar.
"Jag saknar min vän, jag saknar den Marvin som helst av allt spenderade sina dagar i det här växthuset, som jag kunde skratta med, prata med, som kunde berätta allt för mig utan att känna ett behov av att ljuga."
Det blev för mycket för honom och han ställde sig upp med ryggen mot Kim och gick mot nästa planta som var nästan helt övervuxen av ogräs. Han hade försummat sina plantor och sin bästa vän. När han böjde sig ned igen så skymdes blicken av tårarna och han sjönk ihop på marken. Han kände Kims hand på axeln, blev hjälpt upp på fötter och sedan omfamnad i en kram.
Han kände sig trygg i Kims armar och han kunde känna den mur han byggt upp sakta rasa igen. Han kände även att samma sak som alltid hände när dom kom för nära var på väg att hända och han fick använda all sin viljestyrka till att trycka Kim ifrån sig.
"Nej, det här går inte, jag kan inte.."
"Marvin, vad är det? Du kan berätta för mig, du behöver inte fortsätta knuffa bort mig hela tiden och jag kan inte fortsätta så här. Jag vill vara din vän, men du låter mig inte."
"Jag kan inte berätta, jag lovade."
"Marvin, du måste prata med någon. Rafael är utom sig av oro, Ethel är nära att slå in lite vett i skallen på dig och jag önskar att jag inte övervägde att lämna min bästa vän för att han inte kan vara ärlig med mig längre. Men jag är här nu och och jag hoppas att du kan lita på mig tillräckligt för att säga vad det är som händer med dig."
"Jag lovade att inte säga något.."
"Vem lovade du? Snälla säg något så jag kan sluta oroa mig för dig. Du ljuger inte bara för mig, du ljuger för dina syskon, för Ethel. Jag menar, ingen kan ljuga för henne, hon är ju någon sorts mänsklig lögndetektor. Snälla Marvin, vem är det som har fått dig att bli så här?"
Marvin vände bort blicken, han ville inte bryta sitt löfte, men han ville inte heller förlora sin vän. Förlåt mig Jake, men jag måste berätta för honom.
"Min.. pojkvän."
Kim tittade förvånat på honom. Han hade gått igenom så många möjliga anledningar till varför Marvin betett sig som han gjort. Av någon anledning hade pojkvän inte kommit upp på den listan. Han visste inte heller varför han reagerade som han gjorde, han försökte skaka av sig den nya känslan innan den fick fäste i honom och log mot sin vän.
"Det var väl inte så farligt att säga. Du har en pojkvän, det hade du inte behövt hålla från mig."
"Men jag fick inte säga det till någon, han.."
"Har inte kommit ut än? Marvin, jag behöver inte veta exakt allt. Är du lycklig med honom?"
Ett litet leende spred sig på hans läppar och han nickade.
"Det är allt som betyder något för mig. Kan du vara ärlig mot mig hädanefter?"
Marvin mötte Kims blick och nickade igen.
"Bra, då går jag och lägger mig nu så tar vi itu med dom här ogräsen imorgon."
"Men, jag ska träffa.."
"Rafael ville att jag skulle meddela att du har utegångsförbud tills skolan börjar men att jag var tillåten som sällskap. Vi ses imorgon, kompis."
Marvin följde Kim med blicken medan han gick ut ur växthuset. Han var glad att det ordnat sig mellan dom och var glad över att få spendera mer tid med honom under den vecka som var kvar innan skolan började igen, men han var orolig över hur Jake skulle reagera när dom inte kunde träffas som planerat.
Kim tog ett djupt andetag i den kyliga sensommarluften. Han hade äntligen lyckats få fram vad det var som Marvin dolt för honom och han var lättad över att deras vänskap var räddad. Ändå kunde han inte förstå varför det var något som värkte i honom när han tänkte på Marvins hemliga förhållande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar