Kapitel 154

"Frost.. Du gömmer dig igen.."
"Har du tänkt på att jag kanske gömmer mig för att jag vill vara ensam?"
"Men om du gömmer dig, hur ska jag då kunna göra dig glad igen?"
"Kelly, jag uppskattar tanken, men jag tror inte att du kan göra något som får mig att må bättre just nu."
"Men jag har en överraskning åt dig."
Frost suckade djupt.
"Vad är det nu då?"
"Du måste följa med mig."
Han stirrade ut i tomma luften en stund men visste att hon inte skulle ge sig. Han suckade igen medan han reste sig upp.
"Var är den här överraskningen då?"
"Kom här så får du se."

Frost följde efter Kelly till övervåningen och hon stannade utanför hans rum.
"Du måste blunda."
"Kelly, kom igen."
"Frost, det blir mer spännande så. Kom här."
Hon la händerna över hans ögon och ledde honom in i rummet. Frost kunde höra ett okänt ljud och blev lite orolig. Han visste vad Kelly var kapabel till och nu var han orolig över vad hon hittat på.
"Kelly, vad är det som låter?"
"Är du beredd?"
Han visste inte vad han skulle förvänta sig och Kelly väntade inte på svar heller.
"Tadaa!"

Han hittade snabbt källan till ljudet.
"Kelly, det är en katt.."
"Ja, är han inte bedårande?"
Den minsta katten Frost någonsin sett var i full fart med att göra brasved av skrivbordet. Frost hade aldrig varit särskilt intresserad av djur och katten han nu hade framför sig roade honom inte.
"Ehm, ja, jo ,visst. Din katt är jättefin, frågade du om lov innan du skaffade honom?"
"Han är inte min katt."
"Inte?"
Frost hoppades innerligt att hon skulle lämna tillbaka den.
"Han är din! Jag pratade med Ester och hon blev jätteglad och sa något om en tiger hon hade för länge sen. Jag kunde bara inte lämna honom när jag såg hans söta lilla ansikte. Den förra ägaren blev så glad och skickade med allt som behövs, helt gratis."

Frost var fortfarande skeptisk till kattungen men bestämde sig för att ge den en chans. Den avbröt sitt klösande när han gick fram och sträckte fram handen åt den att nosa på.
"Vad heter den?"
"Åh! Det är så underbart sött! Lucien."
"Lucien? Det var udda."
"Jag ville kalla honom för Lucifer men det hette tydligen hans pappa så det blev Lucien istället."
"Hur kom du fram till det namnet?"
"Det första han gjorde när han såg mig var att attackera min fot."
Frost tittade upp på henne vid dom orden och tog därmed bort fokus från kattungen.

Därför reagerade han för sent när Lucien reste ragg, fräste och sedan satte sina sylvassa tänder i hans fingrar.

Frost ryckte åt sig handen och vrålade av smärta.
"AJ! Den bits!"
"Nämen titta, han tycker om dig."
Han stirrade skräckslaget på sin katt och när han hörde Mikail ropa åt familjen att samlas så backade han sakta ut ur rummet med ögonen på Lucien hela tiden.

Det var inte ofta familjen hade stormöten, så dom samlades i matsalen med många funderingar över vad det kunde handla om. Mikail väntade tills alla kommit tillrätta innan han började prata.

"Så, jag och Ester har några saker att ta upp idag som vi har pratat om ett tag. Men först något som har med en saknad familjemedlem att göra."

"Ford har hört av sig. Jag hade lite svårt att försöka tolka det han sa men det var något om någon och någonting som hade hänt eller skulle hända och han pratade så fort att jag verkligen inte hängde med, men han lovade att vi skulle prata mer senare. Grejen med Ford är, att han stannar i Moonlight Falls tills vidare. Så han kommer alltså inte hem till sin födelsedag."
Besvikna miner spred sig runt bordet men Dexter var helt klart den som reagerade mest. Han hade spenderat nästan hela sina tonår utan sin tvillingbror och fick nu veta att han skulle spendera sin viktigaste födelsedag utan honom. Men han bet ihop och vände åter sin uppmärksamhet mot Mikail när han fortsatte.

"Nästa punkt som vi behöver ta upp är hela den här situationen med Gerald."
Mikail tittade på Dexter vars öga fortfarande visade upp spåren efter Geralds våldsamma utbrott.
"Gerald har blivit för svår att hantera och ingen här i Appaloosa Plains kan göra något för att hjälpa Ester. Så för att skydda er och förhoppningsvis hitta hjälp, så har vi bestämt att jag ska ta med Ester till Hidden Springs, där det finns personer som kanske kan hjälpa oss."

Stämningen runt bordet sjönk ännu mer och ingen visste hur dom skulle reagera. Ethel var den som bröt tystnaden.

"Vad händer med oss?"
Ester svarade lugnt, men Ethel kände av hennes sorg över det hela.
"Hela era liv finns här, era vänner, skolan, ert hem. Rafael har lovat att se efter er medan vi är borta. Jag är så rädd att jag ska skada någon igen och jag vet att Miks familj har det som krävs för att åtminstone hålla Gerald under kontroll."

Efter dom nyheterna så hade familjen mycket att prata om och samtalet pågick under hela kvällen. Ester och Mikails avresa var bara några dagar bort och det var mycket som behövde pratas om innan dess. Det var en sorgsen grupp som till slut begav sig till sina rum för att sova.

Kapitel 153

"Borde jag förlåta henne?"
"Hon kysste din bror, medan du såg på. Det är inget man bara förlåter."
Frost sänkte huvudet igen och stirrade på tv:n som visade en romantisk komedi. Det var alltid så lätt på film. Ett par träffades, något gick snett men dom fick sitt lyckliga slut ändå. Han ville så gärna att det skulle vara så lätt i verkliga livet. Men kärlek för honom verkade alltid leda till ett smärtsamt slut.

"Borde jag inte låta henne förklara åtminstone?"
"Skulle det ändra något?"
"Kanske inte.."

Han plockade upp sin mobil och stirrade på den. Lana hade ringt honom konstant i flera dagar, men han hade inte svarat. Han la tillbaka den på golvet och drog sig sedan upp i soffan. Eftertexterna till filmen började rulla medan man kunde se det lyckliga paret i bakgrunden.

En äldre film, ett romantiskt drama, började visas istället. För bara några dagar sedan hade dessa filmer fått honom att flyga på små rosa moln, idag fick dom honom bara att tänka på Lana och hennes svek.
"Men jag måste väl ändå prata med henne? Jag menar, jag lämnade henne bara där, lät henne inte ens säga något."
"Vad har du att säga till henne?"
"Jag vet inte. Men om hon bara kan förklara varför.. Vi kanske kan fixa det?"
"Hon har haft gott om tid på sig att hitta på ursäkter, kan du verkligen lita på henne?"

Audrian gav ifrån sig ännu en högljudd suck där hon stod och målade. Hennes och Rafaels lilla stuga på tomten var färdig och hon hade hoppats på att få vara ensam där. Men efter helgens händelser så hade Rafael lovat Frost att han skulle få hålla till där för att komma undan från resten av syskonskaran. Hade det bara varit Frost så hade hon kanske stått ut. Men dessa konstanta romantiska filmer och hans nyfunna vän var mer än hon stod ut med.

Frost hade inte väntat sig att Gina skulle vara ett så bra stöd. Han hade dock mest bara sett henne hångla med Dexter tidigare och kunde knappt minnas att han hört henne prata någon gång. Men hon hade erbjudit honom en axel att gråta mot den kvällen och hon höll honom stark när allt han ville var att springa tillbaka till Lana. Han visste att hon gjort fel, men han ville så gärna att allt skulle gå tillbaka till det normala igen, när han var lycklig.

Lana gick sakta över stengången som ledde fram till vad som såg ut som stadens största hus. Hon kunde inte undgå att lägga märke till poolen och all konst som syntes genom fönstren. Wow, jag förstår verkligen inte varför Frost aldrig tagit med mig hit om han bor så här. Är jag verkligen vid rätt hus? Vad som än händer så hoppas jag att det inte är han som öppnar dörren.

Hon stannade upp en stund och tog några djupa andetag innan hon ringde på dörrklockan. Det dröjde inte länge innan hon såg en ung kille som inte liknade Frost någonstans närma sig dörren. Hon blev ännu mer nervös och började tvivla på att hon ens kommit rätt.

Hon klarade inte av att möta det vänliga ansiktet framför henne och tittade ner på sina skor medan hon försiktigt frågade, "Är det här McMillan bor?"
"Ja, det är det. Vad kan jag hjälpa dig med?"
Hon tog ett djupt andetag och försökte ta sig igenom det hon behövde säga så fort som möjligt.
"Jag vet att han säkert inte vill träffa mig men jag måste få förklara vad som hände och han vägrar svara på mina samtal så jag var tvungen att leta upp eran adress och jag vill bara träffa honom och säga hur ledsen jag är.."
"Så.. Det är Dexter du söker?"

"Dexter?"
"Ja, när det dyker upp tjejer på det här sättet så brukar det ha med honom att göra."

Hon försökte minnas vad Ford sagt om Dexter, hon började till slut lägga ihop ett och ett och inse att det var honom hon kysst. Paniken inom henne nådde genast nya nivåer.

"Nej, nej, nej! Inte han, Frost!"
"Frost? Är du säker?"
"Ja? Är det så förvånande?"
"Nejdå, klart du kan vara här för lilla Frostie. Får jag bara fråga en sak till, vem är du?"
Hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera på hans fråga. Har han inte berättat om mig alls?
"Eh, hans flickvän.. Hoppas jag."

Hon visste verkligen inte hur hon skulle tolka hans ansiktsuttryck nu men antog att situationen var nästan lika outhärdlig för honom som för henne själv.
"Åh, Frostie har en flickvän, självklart! Vänta här så ska jag se om jag kan hitta honom någonstans.."

Evert klev in i stugan och såg äntligen Frosts bekanta frisyr ovanför soffkanten.
"Så det är här du gömmer dig Frostie. Jag har letat överallt."
"Vad vill du?"
"Åh, inget speciellt. Var bara nyfiken på varför du gått upp i rök och om det hade något med din hemliga flickvän att göra?"
Frost svängde runt i soffan och stirrade på sin bror som mötte honom med ett stort leende.
"Vem har sagt något om det till dig?"
"Åh, jag vet inte. Kan ha varit något du sagt i sömnen, kan ha varit ett rykte på stan. Kan vara så att hon står och väntar på dig här utanför."
Frost fortsatte att stirra på honom utan ett ord.
"Frost, hon står och väntar på dig där ute. Jag vet inte vad det är som har hänt, men hon är verkligen ledsen över något."

Frost sökte genast stöd hos Gina som gav honom ett sista råd.
"Frost, stå på dig. Det hon gjorde är inget man förlåter hur lätt som helst. Du förtjänar det bästa."

Lana kunde känna hur det knöt sig i magen när hon såg Frost gå mot henne. Han stannade en bit bort och hon ville inte möta hans sorgsna blick. Måste han se så ledsen ut.. Åh, klart han gör det, jag kysste hans bror.. Jag borde ha förberett mig mer, vad ska jag ens säga till honom?
Hon tog ett djupt andetag och gick fram till honom.

På nära håll såg han ännu ledsnare ut och hon kände den sista kontroll hon hade över sig själv rinna iväg och tårarna började sudda ut hans konturer.

"Åh, Frost, jag är så ledsen för det som hände. Jag borde aldrig ha gjort det, jag förstår fortfarande inte att jag gjorde det. Jag har aldrig gjort nåt sånt förut. Jag vill bara gå tillbaka i tiden och gör det ogjort."
Frost avskydde att se någon ledsen, särskilt när det var någon han faktiskt brydde sig så mycket om som Lana. Men han höll Ginas ord i minnet och sänkte handen han höjt för att ge henne tröst.
"Kan du någonsin förlåta mig? Jag gör vad som helst."

Frost tog till orden och hon klarade inte av att se på honom.
"Inser du hur mycket du sårade mig egentligen? Det är inte bara det att du kysste någon annan. Det var min bror, min bror som jag sett upp till hela mitt liv och önskat att jag vore mer som honom. Så hittade jag en helt underbar tjej som ville ha mig, trodde jag. För första chansen du fick så kastade du dig över honom istället! Förstår du hur det känns?"

Han vände sig om och började gå med bestämda steg.
"Frost, vänta! Gå inte.."

"Jag lovar, jag gör vad som helst för att göra det rätt igen. Jag vet inte varför det hände, men jag vill vara med dig!"
Han såg in i hennes stålgrå ögon och kände ett behov av att krama om henne och säga att allt skulle bli bra igen. Men han visste att smärtan inte skulle försvinna så lätt. Jag kan inte förlåta henne så lätt, det fungerar bara så på film. Men det kanske kan fungera, om bara..

"Jag har en fråga. Kan du lova att det här aldrig kommer hända igen?"
Lana stannade upp. Hennes första tanke var att det aldrig skulle kunna hända fler gånger, men så fort hon skulle säga det så var det något som hindrade henne. Vad är det med mig egentligen? Jag vill vara med Frost, det vet jag. Vad är det som hindrar mig? Den kvällen, det som hände, jag var så dragen till honom.. Jag kunde inte hindra mig.. Men det kan väl inte upprepas, eller?

När Frost inte fått sitt svar direkt så visste han vad han var tvungen att göra.
"Det var det jag var rädd för. Kom inte hit igen, jag vill inte se dig mer."
Så vände han sig om och försvann ur hennes liv.

Frost hann knappt komma innanför dörren innan han sjönk ihop i en hög på golvet. Gina reste sig från soffan och satte sig ned brevid.
"Jag antar att det inte gick så bra?"
"Det är över.. Det är verkligen över.. Hon ville fixa det men jag kunde inte.."
Han la huvudet i hennes knä och hon strök honom lugnt över armen.
"Det var starkt av dig att avsluta det. Det var nog det bästa du kunde göra. Hon förtjänar dig inte."

Kapitel 152

När skymningen föll över staden anlände Dexter till platsen för festen där han skulle möta Teri, det var redan en hel del folk där men inget spår av henne. Han fick syn på en yngre tjej han aldrig sett förut som stod ensam och tittade ut över vattnet, han undrade varför hon stod för sig själv när han hörde ett pip i telefonen. Teris namn dök upp på displayen.
"Jag blir lite sen, kommer så fort jag kan."

Det verkar som att jag blir ensam här ett tag, kan lika gärna hålla den nya tjejen sällskap så länge.

Han hade dock missat Gina som stod en bit bort och iakttog honom.
Han är här, jag trodde inte att han skulle komma. Hur ser jag ut?
Hon fixade till sin frisyr och småsprang sedan fram till sin föredetta pojkvän. 

Hon blev genast orolig när hon såg hans öga.
"Men Dexter, vad är det som har hänt? Kom här så ska jag ta hand om dig."
"Gina, låt bli. Jag kan ta hand om mig själv. Låt mig bara va."

"Förlåt för att jag bryr mig! Jag trodde det var det man gjorde när ens pojkvän är skadad."
"Gina, jag är inte din pojkvän, när ska du inse det?! Lämna mig i fred nu."

Gina stegade irriterat iväg medan hon mumlade något som Dexter helst hade sluppit höra. Men han vände sin uppmärksamhet mot den ensamma tjejen igen istället för att tjafsa med sitt ex. Han tyckte inte om att se personer ensamma och eftersom han aldrig sett henne innan så var hon antagligen ny i stan och behövde nya vänner.

"Hej, är du här alldeles ensam?"
Hon hoppade till lite och svarade medan hon vände sig om.
"Nej, jag väntar på min pojk..vän.."
Hon kom av sig när hon mötte hans blick. Hon kunde inte sätta fingret på det, men hon visste att det var något speciellt med killen framför henne. Han var inte den första älvan hon stött på, men det var något, utöver vingarna, hans felfria ansiktsdrag och charmiga leende.
"Så du känner inte för att prata medan du väntar?"
"Ja, jo.. Gärna."
Hon följde efter honom och dom satte sig vid en av facklorna som blivit utställda runt dammen.

"Appaloosa Plains är ganska annorlunda jämfört med Bridgeport antar jag."
Hon gav honom en förvånad blick.
"Hur visste du att jag kommer därifrån?"
"Din dialekt."
"Jag har väl ingen dialekt?"
"Den är inte jättetydlig, men den finns där om man bara lyssnar."

Hon stirrade ut i luften istället för att se på honom. Så fort hon tittade åt hans håll så fastnade orden i halsen på henne och hon kunde knappt slita blicken. Hon visste inte varför hon reagerade på det sättet. Skärp dig nu, du har pojkvän! Ånej, nu missade jag vad han sa, fokusera.

Ingen av dom la märke till Teri som anlänt till festen men som valde att iaktta dom två på håll istället för att avbryta deras samtal. Hon hade inga problem med att se att tjejen Dexter pratade med var ännu en beundrare som föll för hans perfekta yttre och charmiga utstrålning.

Hon ville se hur han skulle hantera det hela för att veta hur han betedde sig när hon inte var med, så hon stod kvar och väntade på vad som skulle hända.

Medan dom pratade så började hon känna ett växande behov inom sig, ett behov att göra något. Hon visste inte vad det var exakt eller varför det fanns där. Men ju längre tiden gick desto svårare var det att stå emot. Han sa något om stadens sjukhus och sin dröm om att bli läkare när hon inte stod ut längre. Hon låste blicken i hans ögon och gjorde något hon aldrig trott att hon var kapabel till.

På bara några sekunder hade hon tagit sig fram till honom och lagt sina läppar mot hans.

Helt omedveten om att dom nu hade två åskådare.

"Du.. du har pojkvän!"
Dexter drog sig undan och var snabbt på fötter, osäker på hur han skulle hantera situationen.
Hans hjärna jobbade på högvarv i jakt på det bästa han kunde säga, när en välbekant röst avbröt hans tankegångar. 

"Hur kunde du!"

Lana såg ut som en skrämd hjort där hon stod och stirrade på Frost. Dexter hade aldrig sett sin bror så upprörd förut.
"Jag är en timme sen till en fest som du ville att jag skulle gå på och du kastar dig över min bror?!"
"Din.. bror?"
"Missade du att se likheterna? Brydde du dig ens om att ta reda på hans namn innan du körde ner tungan i halsen på honom?"
Han fick inget svar och ilskan bara växte.
"Jag klarar inte av det här."
Med dom orden tog han fart och sprang mot skogen. Det fick fart på Lana och hon ropade efter honom medan hon sprang så fort hon kunde för att hinna ifatt.

Dexter var fortfarande i chock över vad som just hänt medan han såg dom försvinna i mörkret. På bara några minuter hade han gått från att vara trevlig mot en nyinflyttad tjej till att bli kysst av sin brors flickvän som han inte visste att han hade och fått se henne i full panik när hon blivit upptäckt.
Tur att Teri inte var här..

Han svor tyst för sig själv när han vände sig om och såg henne.
Dex, du kan fixa det här. Allt är inte förlorat än, så länge hon låter mig förklara.

"Teri, du måste lyssna på mig. Det var inte planerat, jag vet inte exakt vad som hände. Jag försökte bara vara trevlig mot henne och så.."
Teri avbröt honom med en lugn röst. För lugn enligt Dexter som blev orolig att han faktiskt förlorat den chans han haft med henne, hur liten den än varit.

"Dexter, lugna ner dig. Jag är inte arg."
Han blinkade förvånat.
"Inte?"
"Tror du inte att jag vet hur tjejer beter sig runt dig? Du hanterade det bättre än jag väntade mig. Förresten så är vi bara vänner och jag har inget med ditt privatliv att göra."
Hennes röst lät annorlunda när hon sa det sista, han kunde inte sätta fingret på exakt vad det var.

Hon vek undan blicken och han fick anstränga sig för att höra vad hon sa sen.
"Om du inte.."
"Vad?"
"Frågar mig igen..?"
"Fråga vad?"
"Dex.. Fråga mig igen.."

Han insåg vad hon menade och nu var det hans tur att vika undan blicken.
"Ehm.. Teri?"
"Ja?"
"Vill du gå på en dejt med mig?"
"Gärna."

Gina hade sett det hela utspela sig och hon var rasande över att hennes Dex var alldeles kärlekskrank över någon annan än henne. Särskilt när det var en så töntig tjej som Teri. Hon försökte slita blicken från honom men fann det svårt att sluta titta. Hon kände att hon behövde göra något och hon hann knappt tänka färdigt den tanken innan hon var framme vid sitt mål.

"Hej Frost."