Kapitel 148

Mikail satt på sängen och Ester sov lugnt brevid honom när Ethel försiktigt smög in i rummet och satte sig på fotändan av sängen. Till en början satt dom bara där i tystnad, Ethel osäker på vad hon skulle fråga och Mikail osäker på vad det fanns att berätta. Ethel fokuserade allt hon kunde på sin fars känslor, vilket inte var särskilt lätt med alla personer som stod och tryckte utanför dörren. Hon kunde känna hans rädsla och oro över vad som hänt men även något mer. Hon funderade en stund innan hon lyckades komma på vad det var.

"Du vet något! Vad är det för nåt? Har det hänt förut?"

Mikail satt tyst en stund och försökte samla sina tankar. Han visste att han inte skulle kunna dölja något för Ethel och i slutändan skulle det nog vara bäst för alla om dom visste.

"Jag är inte säker på vad det är, men när hon var yngre så hade hon problem. Det var nära att hon inte klarade sig. Men en, ehm, avlägsen släkting, tog kontakt med min familj och bad oss hjälpa henne. Det var så vi träffades. Ju längre tid vi spenderade tillsammans desto bättre blev hon och till slut mådde hon bra. Det har hon också gjort sen dess, även om hon varit lite nere den senaste tiden, men jag trodde bara att det var för att ni håller på att växa upp."
"Vad var det för problem?"
"Innan jag går in på det, jag såg att du reagerade innan vi andra kunde veta att något hänt. Du kände vad som hände med henne, om du berättar så kanske vi kan komma fram till vad det var."

"Jag kände bara att hon försvann, hon var alldeles som vanligt ena stunden och nästa var hon bara borta. Istället kände jag något mörkt och kallt. Jag har aldrig känt något liknande förut. Det varade bara några sekunder, sen var hon tillbaka. Hon kändes så sorgsen och tom på något sätt. Sen var det något mer som jag inte kan sätta fingret på."

Hon tystnade när hon kände rädslan växa även hos Mikail. Han suckade djupt innan han motvilligt satte ord på problemet.

"Gerald är tillbaka."

Under den kommande timmen så berättade Mikail allt han visste om Gerald och delade sin uppgivenhet över hur Ester skulle klara sig om det inte räckte med hans närvaro längre för att hålla honom borta. Till slut började Ester vrida på sig och hon vaknade till och kröp upp i Mikails famn. Han gav henne en lätt puss på pannan och strök henne över håret innan han sa något.

"Älskling, kan du berätta vad som hände?"
Hon funderade lite medan sömnigheten sakta lämnade henne och gav henne kontroll över hennes tankar igen.
"Allt blev mörkt, jag var någonstans.. Jag såg honom. Han var där!"
"Vem var det?" Mikail var nästan rädd att fråga.
"Liam! Han satt där, med en kvinna i blått. Jag ropade på honom men, sen försvann allt. Han lever, jag måste hitta honom!"
"Ester, Liam dog för länge sedan. Du inbillade dig bara."
"Men, det var så verkligt. Han kände igen mig, han hörde mig.."

Mikail gav Ethel en blick, hon fattade vinken och började gå ut ur rummet efter att ha gett Ester en lätt kram.På andra sidan dörren möttes hon av resten av familjen och fick återberätta allt som sagts.

Det blev ganska fullt i fyrlingarnas rum när alla samlades där och dom diskuterade vad som hänt och försökte få fram något vettigt ur situationen.

"Så, Ester har en annan personlighet som tydligen är ondskan själv. Han har hållt sig borta i hela hennes vuxna liv för att komma tillbaka och förstöra hennes liv nu genom att få henne att se vår döda morfar. Jag vill inget annat än att hjälpa henne, hon är min syster och har varit som en mamma till mig hela mitt liv, men jag kan inte komma på ett enda sätt som vi kan hjälpa henne på."

Evelinas sammanfattning av det hela hjälpte inte gruppens humör och efter det blev det väldigt tyst i rummet. Dom satt dock kvar tills solen började gå upp innan dom skingrades och rörde sig till sina egna rum för att försöka få lite sömn.