Audrian började röra på sig och han visste att det var dags att kliva upp och ta tag i dagens göromål.
"Så, hur känns det att ha överlevt den första natten i vårt nya hem?"
"Du vet att jag klarar nästan vad som helst bara jag har dig vid min sida. Jag önskar bara att vi fick vara ensamma på riktigt."
"Det kommer tids nog, men just nu behöver dom mig. När det här är över så kommer vi att kunna hålla oss helt för oss själva om vi känner för det."
"Det låter underbart. Men det är väl dags för dig att fixa frukost till hela högen nu, dom är säkert hungriga vid det här laget."
Rafael sneglade på klockan innan han började dra på sig kläderna och gå över till huset där det redan var liv och rörelse överallt.
Han plockade fram allt han behövde för att göra den pannkaksfrukost som Mikail alltid stod för annars. Rafael hade sett honom ta hand om frukosten hela livet men det var först nu han insåg vilken känsla det gav att stå där, omgiven av familjen och laga mat. Han hade aldrig varit speciellt förtjust i familjeliv, han visste att han och Audrian aldrig skulle skaffa barn och han var nöjd med det, men det var ändå en speciell känsla att ta hand om en familj. Särskilt nu när fyrlingarna kommit upp i tonåren och inte var jobbiga småungar längre.
"Ethel, vad vill du ha till pannkakorna idag? Hallon eller blåbärssylt?"
"Ehm, det spelar ingen roll. Jag är inte hungrig.."
Hon var försjunken i tankar där hon stod och tittade ut genom fönstret. Något hon inte tyckte om var hemligheter och lögner. Ingen i familjen brukade bry sig om att ens försöka hålla saker hemliga för henne då hon oftast listade ut det mesta ändå. Trots det så såg hon just nu både lögner och hemligheter framför sig och det störde henne.
Ursprunget till hemligheterna var Marvin och hon kunde känna honom ljuga för sin bästa vän innan han lämnade honom ensam i växthuset för att ge sig av mot något som han inte ville att någon skulle få reda på. Han hade till och med börjat lära sig att kontrollera sina känslor så pass att Ethel hade svårt att tyda honom. Det fick henne bara att bli mer irriterad och bestämd att gå till botten med det hela.
Varför ljuger du för mig? Jag trodde att vi kunde berätta allt för varandra.
Kim stod kvar och tittade efter Marvin tills han vände runt hörnet och försvann. Marvin hade förändrats från en dag till en annan och Kim hade försökt få reda på varför, men han fick aldrig något rakt svar. Allt han visste var att Marvin börjat försvinna iväg några gånger i veckan med någon dålig ursäkt och efteråt ville han aldrig säga var han varit eller vad han gjort.
Kim suckade och återgick till att rensa ogräs. Det började kännas som om han gjorde mer av jobbet i växthuset än Marvin själv. Han hade inget emot det, men han hade föredragit om han faktiskt fick sällskap medan han var där.
"Jag förstår inte hur du står ut."
Kim tittade förvånat upp på Ethel.
"Vad menar du?"
"Kom igen, du vet att han döljer något. Har du någon aning om varför?"
Han stirrade på ogräset för att slippa se henne i ögonen.
"Jag vet att han kommer berätta när han är redo."
"Det var uppenbart en lögn, jag är orolig för honom men han vägrar prata med mig."
"Han säger inget till mig heller."
Ethel funderade en stund. Det måste finnas en vettig anledning till varför han beter sig så här.
"Tror du att han har träffat någon?"
Kim stannade upp mitt i en rörelse. Han skulle väl ändå berätta om han träffat någon, det finns ingen anledning för honom att smyga med det. Om inte..
"Jag kan bara komma på en anledning till varför han inte skulle säga något om han träffat någon."
"Jag lyssnar."
"Om personen han träffat var en tjej.."
Jag avskyr att behöva ljuga för Kim, men ett löfte är ett löfte. Det finns inget annat sätt.
Marvin försökte skaka av sig skuldkänslorna och riktade tankarna dit han var på väg istället. Några gånger i veckan hade han turen att få smyga iväg för ett hemligt möte. Just det faktum att det var så hemligt gjorde det hela ännu mer spännande och även om han mådde dåligt över att behöva ljuga för sin vän och sin familj så var det helt klart värt det. Han fick syn på Frost som också var på väg någonstans och vek av åt vänster för att slippa bli upptäckt av honom.
Frosts goda humör hade inte undgått många i huset och även om han inte kände för att meddela hela familjen om sitt förhållande riktigt än, så hade både Ethel och Kelly fått det ur honom. Men han var orolig att tidigare händelser skulle upprepa sig och ville hålla Lana hemlig ett litet tag till, bara tills han kände sig säker på att det var på riktigt. Han kände dock på sig att det inte skulle dröja länge innan det var dags att presentera henne för familjen.
Han fortsatte att visa henne runt och idag ville han visa henne stans bästa utsikt, som råkade vara på ett av stans mest avskilda ställen, ett sammanträffande han inte hade något emot. Han älskade att ha Lana helt för sig själv, det fick honom att slappna av och känna sig normal.
Han släppte hennes hand, lutade sig mot staketet och iakttog henne medan hon beundrade utsikten.
"Wow, det är verkligen vackert här ute. Jag hade aldrig väntat mig att det skulle finnas så mycket att se på ett så litet ställe. Det är så annorlunda jämfört med Bridgeport."
Hon vände sig mot Frost igen och la hans armar om sig.
"Jag är så glad att jag får se allt det här med dig. Hade inte du hittat mig så hade jag troligen suttit hemma med näsan i en bok hela sommaren."
"Då var det verkligen tur att jag hittade dig, det vore synd att gömma undan ett så sött ansikte i en bok när det finns så mycket att se utanför Skivvärlden."
"Men jag har knappt sett en annan människa än dig sen jag kom hit, min granne sa något om en fest, har du lust att gå?"
Frost tvekade en sekund, hans erfarenhet av festerna i staden var inte den bästa då det oftast innebar att Dexters vänner var där. Han tryckte undan minnena och log mot Lana.
"Jag skulle gå var som helst med dig." Vad är det värsta som kan hända? Jag är ju där med Lana, ingen kommer göra något.
Han strök handen mot hennes kind och böjde sig fram för att kyssa henne. Han kunde inte få nog av henne och önskade att den här stunden kunde fortsätta för evigt.
Deras privata stund tillsammans var dock inte så privat som dom trodde. Knappt en meter därifrån stod Jake och Marvin, tryckta mot väggen för att inte bli upptäckta.
När dom till slut hörde Frost och Lanas fotspår försvinna därifrån andades dom ut av lättnad över att dom inte blivit sedda.
"Äntligen är dom borta."
Marvin drog Jake till sig men blev förvånad när han drog sig undan med en irriterad min.
"Fattar du inte vad som hände? Vi hade kunnat bli upptäckta!"
"Men det var ju bara Frost, han hade inte sagt något. Dom såg oss inte ens."
"Ingen kan få veta något om det här. Det här funkar inte."
Marvin kände hjärtat sjunka. Menar han... Vill han inte träffa mig mer..
"Vet du vad, jag tror att det finns ett bättre ställe vi kan träffas på. Där vi garanterat inte kommer att bli störda."
Med dom orden sköt Marvins humör i höjden igen. Jake tittade runt för att vara helt säker på att ingen var i närheten. Sen började han springa medan han ropade efter sig.
"Följ mig!"
Så gav dom sig av mot skogen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar