"Hon kysste din bror, medan du såg på. Det är inget man bara förlåter."
Frost sänkte huvudet igen och stirrade på tv:n som visade en romantisk komedi. Det var alltid så lätt på film. Ett par träffades, något gick snett men dom fick sitt lyckliga slut ändå. Han ville så gärna att det skulle vara så lätt i verkliga livet. Men kärlek för honom verkade alltid leda till ett smärtsamt slut.
"Borde jag inte låta henne förklara åtminstone?"
"Skulle det ändra något?"
"Kanske inte.."
Han plockade upp sin mobil och stirrade på den. Lana hade ringt honom konstant i flera dagar, men han hade inte svarat. Han la tillbaka den på golvet och drog sig sedan upp i soffan. Eftertexterna till filmen började rulla medan man kunde se det lyckliga paret i bakgrunden.
En äldre film, ett romantiskt drama, började visas istället. För bara några dagar sedan hade dessa filmer fått honom att flyga på små rosa moln, idag fick dom honom bara att tänka på Lana och hennes svek.
"Men jag måste väl ändå prata med henne? Jag menar, jag lämnade henne bara där, lät henne inte ens säga något."
"Vad har du att säga till henne?"
"Jag vet inte. Men om hon bara kan förklara varför.. Vi kanske kan fixa det?"
"Hon har haft gott om tid på sig att hitta på ursäkter, kan du verkligen lita på henne?"
Audrian gav ifrån sig ännu en högljudd suck där hon stod och målade. Hennes och Rafaels lilla stuga på tomten var färdig och hon hade hoppats på att få vara ensam där. Men efter helgens händelser så hade Rafael lovat Frost att han skulle få hålla till där för att komma undan från resten av syskonskaran. Hade det bara varit Frost så hade hon kanske stått ut. Men dessa konstanta romantiska filmer och hans nyfunna vän var mer än hon stod ut med.
Frost hade inte väntat sig att Gina skulle vara ett så bra stöd. Han hade dock mest bara sett henne hångla med Dexter tidigare och kunde knappt minnas att han hört henne prata någon gång. Men hon hade erbjudit honom en axel att gråta mot den kvällen och hon höll honom stark när allt han ville var att springa tillbaka till Lana. Han visste att hon gjort fel, men han ville så gärna att allt skulle gå tillbaka till det normala igen, när han var lycklig.
Lana gick sakta över stengången som ledde fram till vad som såg ut som stadens största hus. Hon kunde inte undgå att lägga märke till poolen och all konst som syntes genom fönstren. Wow, jag förstår verkligen inte varför Frost aldrig tagit med mig hit om han bor så här. Är jag verkligen vid rätt hus? Vad som än händer så hoppas jag att det inte är han som öppnar dörren.
Hon stannade upp en stund och tog några djupa andetag innan hon ringde på dörrklockan. Det dröjde inte länge innan hon såg en ung kille som inte liknade Frost någonstans närma sig dörren. Hon blev ännu mer nervös och började tvivla på att hon ens kommit rätt.
Hon klarade inte av att möta det vänliga ansiktet framför henne och tittade ner på sina skor medan hon försiktigt frågade, "Är det här McMillan bor?"
"Ja, det är det. Vad kan jag hjälpa dig med?"
Hon tog ett djupt andetag och försökte ta sig igenom det hon behövde säga så fort som möjligt.
"Jag vet att han säkert inte vill träffa mig men jag måste få förklara vad som hände och han vägrar svara på mina samtal så jag var tvungen att leta upp eran adress och jag vill bara träffa honom och säga hur ledsen jag är.."
"Så.. Det är Dexter du söker?"
"Dexter?"
"Ja, när det dyker upp tjejer på det här sättet så brukar det ha med honom att göra."
Hon försökte minnas vad Ford sagt om Dexter, hon började till slut lägga ihop ett och ett och inse att det var honom hon kysst. Paniken inom henne nådde genast nya nivåer.
"Nej, nej, nej! Inte han, Frost!"
"Frost? Är du säker?"
"Ja? Är det så förvånande?"
"Nejdå, klart du kan vara här för lilla Frostie. Får jag bara fråga en sak till, vem är du?"
Hon visste inte riktigt hur hon skulle reagera på hans fråga. Har han inte berättat om mig alls?
"Eh, hans flickvän.. Hoppas jag."
Hon visste verkligen inte hur hon skulle tolka hans ansiktsuttryck nu men antog att situationen var nästan lika outhärdlig för honom som för henne själv.
"Åh, Frostie har en flickvän, självklart! Vänta här så ska jag se om jag kan hitta honom någonstans.."
Evert klev in i stugan och såg äntligen Frosts bekanta frisyr ovanför soffkanten.
"Så det är här du gömmer dig Frostie. Jag har letat överallt."
"Vad vill du?"
"Åh, inget speciellt. Var bara nyfiken på varför du gått upp i rök och om det hade något med din hemliga flickvän att göra?"
Frost svängde runt i soffan och stirrade på sin bror som mötte honom med ett stort leende.
"Vem har sagt något om det till dig?"
"Åh, jag vet inte. Kan ha varit något du sagt i sömnen, kan ha varit ett rykte på stan. Kan vara så att hon står och väntar på dig här utanför."
Frost fortsatte att stirra på honom utan ett ord.
"Frost, hon står och väntar på dig där ute. Jag vet inte vad det är som har hänt, men hon är verkligen ledsen över något."
Frost sökte genast stöd hos Gina som gav honom ett sista råd.
"Frost, stå på dig. Det hon gjorde är inget man förlåter hur lätt som helst. Du förtjänar det bästa."
Lana kunde känna hur det knöt sig i magen när hon såg Frost gå mot henne. Han stannade en bit bort och hon ville inte möta hans sorgsna blick. Måste han se så ledsen ut.. Åh, klart han gör det, jag kysste hans bror.. Jag borde ha förberett mig mer, vad ska jag ens säga till honom?
Hon tog ett djupt andetag och gick fram till honom.
På nära håll såg han ännu ledsnare ut och hon kände den sista kontroll hon hade över sig själv rinna iväg och tårarna började sudda ut hans konturer.
"Åh, Frost, jag är så ledsen för det som hände. Jag borde aldrig ha gjort det, jag förstår fortfarande inte att jag gjorde det. Jag har aldrig gjort nåt sånt förut. Jag vill bara gå tillbaka i tiden och gör det ogjort."
Frost avskydde att se någon ledsen, särskilt när det var någon han faktiskt brydde sig så mycket om som Lana. Men han höll Ginas ord i minnet och sänkte handen han höjt för att ge henne tröst.
"Kan du någonsin förlåta mig? Jag gör vad som helst."
Frost tog till orden och hon klarade inte av att se på honom.
"Inser du hur mycket du sårade mig egentligen? Det är inte bara det att du kysste någon annan. Det var min bror, min bror som jag sett upp till hela mitt liv och önskat att jag vore mer som honom. Så hittade jag en helt underbar tjej som ville ha mig, trodde jag. För första chansen du fick så kastade du dig över honom istället! Förstår du hur det känns?"
Han vände sig om och började gå med bestämda steg.
"Frost, vänta! Gå inte.."
"Jag lovar, jag gör vad som helst för att göra det rätt igen. Jag vet inte varför det hände, men jag vill vara med dig!"
Han såg in i hennes stålgrå ögon och kände ett behov av att krama om henne och säga att allt skulle bli bra igen. Men han visste att smärtan inte skulle försvinna så lätt. Jag kan inte förlåta henne så lätt, det fungerar bara så på film. Men det kanske kan fungera, om bara..
"Jag har en fråga. Kan du lova att det här aldrig kommer hända igen?"
Lana stannade upp. Hennes första tanke var att det aldrig skulle kunna hända fler gånger, men så fort hon skulle säga det så var det något som hindrade henne. Vad är det med mig egentligen? Jag vill vara med Frost, det vet jag. Vad är det som hindrar mig? Den kvällen, det som hände, jag var så dragen till honom.. Jag kunde inte hindra mig.. Men det kan väl inte upprepas, eller?
När Frost inte fått sitt svar direkt så visste han vad han var tvungen att göra.
"Det var det jag var rädd för. Kom inte hit igen, jag vill inte se dig mer."
Så vände han sig om och försvann ur hennes liv.
Frost hann knappt komma innanför dörren innan han sjönk ihop i en hög på golvet. Gina reste sig från soffan och satte sig ned brevid.
"Jag antar att det inte gick så bra?"
"Det är över.. Det är verkligen över.. Hon ville fixa det men jag kunde inte.."
Han la huvudet i hennes knä och hon strök honom lugnt över armen.
"Det var starkt av dig att avsluta det. Det var nog det bästa du kunde göra. Hon förtjänar dig inte."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar