"Har du tänkt på att jag kanske gömmer mig för att jag vill vara ensam?"
"Men om du gömmer dig, hur ska jag då kunna göra dig glad igen?"
"Kelly, jag uppskattar tanken, men jag tror inte att du kan göra något som får mig att må bättre just nu."
"Men jag har en överraskning åt dig."
Frost suckade djupt.
"Vad är det nu då?"
"Du måste följa med mig."
Han stirrade ut i tomma luften en stund men visste att hon inte skulle ge sig. Han suckade igen medan han reste sig upp.
"Var är den här överraskningen då?"
"Kom här så får du se."
Frost följde efter Kelly till övervåningen och hon stannade utanför hans rum.
"Du måste blunda."
"Kelly, kom igen."
"Frost, det blir mer spännande så. Kom här."
Hon la händerna över hans ögon och ledde honom in i rummet. Frost kunde höra ett okänt ljud och blev lite orolig. Han visste vad Kelly var kapabel till och nu var han orolig över vad hon hittat på.
"Kelly, vad är det som låter?"
"Är du beredd?"
Han visste inte vad han skulle förvänta sig och Kelly väntade inte på svar heller.
"Tadaa!"
Han hittade snabbt källan till ljudet.
"Kelly, det är en katt.."
"Ja, är han inte bedårande?"
Den minsta katten Frost någonsin sett var i full fart med att göra brasved av skrivbordet. Frost hade aldrig varit särskilt intresserad av djur och katten han nu hade framför sig roade honom inte.
"Ehm, ja, jo ,visst. Din katt är jättefin, frågade du om lov innan du skaffade honom?"
"Han är inte min katt."
"Inte?"
Frost hoppades innerligt att hon skulle lämna tillbaka den.
"Han är din! Jag pratade med Ester och hon blev jätteglad och sa något om en tiger hon hade för länge sen. Jag kunde bara inte lämna honom när jag såg hans söta lilla ansikte. Den förra ägaren blev så glad och skickade med allt som behövs, helt gratis."
Frost var fortfarande skeptisk till kattungen men bestämde sig för att ge den en chans. Den avbröt sitt klösande när han gick fram och sträckte fram handen åt den att nosa på.
"Vad heter den?"
"Åh! Det är så underbart sött! Lucien."
"Lucien? Det var udda."
"Jag ville kalla honom för Lucifer men det hette tydligen hans pappa så det blev Lucien istället."
"Hur kom du fram till det namnet?"
"Det första han gjorde när han såg mig var att attackera min fot."
Frost tittade upp på henne vid dom orden och tog därmed bort fokus från kattungen.
Därför reagerade han för sent när Lucien reste ragg, fräste och sedan satte sina sylvassa tänder i hans fingrar.
Frost ryckte åt sig handen och vrålade av smärta.
"AJ! Den bits!"
"Nämen titta, han tycker om dig."
Han stirrade skräckslaget på sin katt och när han hörde Mikail ropa åt familjen att samlas så backade han sakta ut ur rummet med ögonen på Lucien hela tiden.
Det var inte ofta familjen hade stormöten, så dom samlades i matsalen med många funderingar över vad det kunde handla om. Mikail väntade tills alla kommit tillrätta innan han började prata.
"Så, jag och Ester har några saker att ta upp idag som vi har pratat om ett tag. Men först något som har med en saknad familjemedlem att göra."
"Ford har hört av sig. Jag hade lite svårt att försöka tolka det han sa men det var något om någon och någonting som hade hänt eller skulle hända och han pratade så fort att jag verkligen inte hängde med, men han lovade att vi skulle prata mer senare. Grejen med Ford är, att han stannar i Moonlight Falls tills vidare. Så han kommer alltså inte hem till sin födelsedag."
Besvikna miner spred sig runt bordet men Dexter var helt klart den som reagerade mest. Han hade spenderat nästan hela sina tonår utan sin tvillingbror och fick nu veta att han skulle spendera sin viktigaste födelsedag utan honom. Men han bet ihop och vände åter sin uppmärksamhet mot Mikail när han fortsatte.
"Nästa punkt som vi behöver ta upp är hela den här situationen med Gerald."
Mikail tittade på Dexter vars öga fortfarande visade upp spåren efter Geralds våldsamma utbrott.
"Gerald har blivit för svår att hantera och ingen här i Appaloosa Plains kan göra något för att hjälpa Ester. Så för att skydda er och förhoppningsvis hitta hjälp, så har vi bestämt att jag ska ta med Ester till Hidden Springs, där det finns personer som kanske kan hjälpa oss."
Stämningen runt bordet sjönk ännu mer och ingen visste hur dom skulle reagera. Ethel var den som bröt tystnaden.
"Vad händer med oss?"
Ester svarade lugnt, men Ethel kände av hennes sorg över det hela.
"Hela era liv finns här, era vänner, skolan, ert hem. Rafael har lovat att se efter er medan vi är borta. Jag är så rädd att jag ska skada någon igen och jag vet att Miks familj har det som krävs för att åtminstone hålla Gerald under kontroll."
Efter dom nyheterna så hade familjen mycket att prata om och samtalet pågick under hela kvällen. Ester och Mikails avresa var bara några dagar bort och det var mycket som behövde pratas om innan dess. Det var en sorgsen grupp som till slut begav sig till sina rum för att sova.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar