Han hade börjat som diskare på en av stans restauranger men steg snabbt i graderna när både han själv och hans chef insåg att han var en naturbegåvad kock och nu spenderade han sina dagar och nästan varje kväll på jobbet och sparade så mycket pengar han kunde för att kunna försörja sig själv och Audrian nu när det var dags för henne och Evelina att fylla år.
Knappt hann han få ut bakverken ur ugnen innan han skyndade sig iväg till jobbet med ett varningens ord till alla som lyssnade.
"Den som rör tårtorna innan jag kommer hem skrubbar kastruller på restaurangen i en månad!"
Tårtorna överlevde inte bara dagen men blev fint dekorerade när Rafael äntligen kom hem från jobbet igen och det var dags för firandet att börja. Eftersom både Rafael och Lukah jobbade hela dagen och ingen av tvillingarna ville fira utan dom så blev festen lagd väldigt sent på dagen, men det var det ingen som klagade över.
Evelina tittade nöjt på Lukah som fyllt år bara veckan innan och hon visste precis vad hon önskade sig när hon blåste ut ljusen.
Audrian hade inte mycket att önska sig, hon visste redan att hon skulle få precis det liv hon ville ha tillsammans med Rafael. Hon blåste ut sina ljus och tittade på sin syster medan båda två förberedde sig på att växa upp och spendera sin sista kväll i huset innan dom skulle ge sig av till sina nya hem som stod och väntade ute i staden. Hela familjen sjöng och hurrade för fullt när något helt oväntat hände.
Audrian hann knappt med när hon såg Ethel svänga runt mot Ester som sjönk ihop på golvet med ett chockat uttryck i ansiktet, skrikandes efter en Liam innan hon stelnade till och stirrade blankt på Lukah. Feststämningen var som bortblåst och rädslan som syndes i Ethels ansikte skvallrade om allvaret i situationen.
"Mamma? Mamma, snälla säg något! Mamma, hör du mig?"
Ethel kunde inte dölja paniken i sin röst och hon hade ingen aning om vad som hände. Hon hade njutit av alla positiva känslor i rummet när Esters helt plötsligt försvunnit och ersatts av något mörkt som hon inte kunde sätta fingret på. Hon hade vänt sig om i tid för att se sin mamma falla ihop på golvet och skrika efter någon Liam som hon inte kände till. Nu var allt hon kunde känna från sin mamma en sorts tomhet och en stor sorg. Det kombinerat med allas rädsla och oro var mer än hon ville behöva stå ut med men hon vägrade släppa Esters känslor där hon satt, okontaktbar.
På några sekunder så var Mikail vid sin frus sida, han tog henne i sina armar och bar ut henne ur rummet. Ingen visste vad dom skulle göra så dom vände sig mot Ethel för en förklaring.
"Jag vet inte vad som hände. Hon bara försvann, jag kan inte förklara det. Vet någon vem Liam är? Jag kan inte minnas att vi känner någon med det namnet."
"Hennes morfar.. Jag minns att hon sagt att han dog strax före jag föddes, dom var tydligen väldigt nära."
Alla vände sig mot Rafael, som annars alltid höll sig utanför gruppen med Audrian, även när alla var samlade. Alla var tysta och väntade på att han skulle fortsätta.
"Jag vet inte varför hon skulle börja ropa på honom sådär, hon har inte pratat om honom på evigheter. Jag tror att vi behöver prata med mamma och pappa om det här om vi ska få reda på något mer."
Samlade utanför Mikail och Esters sovrum så kände Ethel av läget.
"Hon sover, vi ska nog inte gå in allihop."
"Gå du, du är den av oss som kan få ut mest information även om han inte känner för att prata."
Med dom orden gav Evert henne en liten knuff i riktning mot dörren och hon smög försiktigt in.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar