Kapitel 62

Willia och Fiona var mest lika varandra till sättet av systrarna och för varje dag som gick så kom dom varandra närmare. Ofelia blev inte lämnad utanför på något sätt, hon var oftast bara ute på egna äventyr på annat håll.

Det dröjde inte länge innan Willia började intressera sig för Essibels gamla staffli och snart var det inflyttat på hennes rum så hon kunde testa på att måla själv. Hon fastnade vid första penseldraget och njöt av att se bilderna växa fram på duken.

När Willia var upptagen med sin målning så satt Fiona ofta och tittade på när Clara tränade. Att ett så litet barn kunde vara så intresserad av kampsport trodde inte Clara ens var möjligt, men Fiona satt kvar ända tills hennes träningspass var över.

 

Som vanligt så gick tiden snabbare än väntat och snart strömmade det in gäster som ville vara med och fira tvillingarnas födelsedag.

Efter att presenterna var öppnade och Ofelia såg att hon fått några tråkiga tröjor var hon snabb med att smita iväg och gav alla en mindre chock när hon återvände. Hon hade tröjorna på sig, men hon hade gett dom en omgång med saxen först. Clara som hoppats att hon skulle bli lättare att ha och göra med kunde inte annat än att sucka och begrava ansiktet i händerna.

Fiona däremot tackade artigt för alla sina presenter och var rena drömmen jämfört med Ofelia, ja, jämfört med vilket annat barn som helst egentligen.

Kapitel 61

Clara hade länge tittat på boken som Liam köpt i Kina och tänkt vilket slöseri med pengar det varit, den hade inte varit billig och nu stod den bara i bokhyllan. Han hade inte ens öppnat den en gång. Hon läste själv ganska ofta när hon hade lite tid över och en dag plockade hon ner den ur bokhyllan i en tanke om att någon borde i alla fall läsa den.

Redan på första sidan var hon fast. Hon hade alltid sett kampsport som något våldsamt och våld hade hon verkligen sett nog av i sitt liv. Men i boken fick hon en helt annan syn av det hela och det kändes bara rätt.

Efter att ha läst boken var hon snabb med att beställa lite träningsredskap och hon kände redan då att det här var början på något nytt. Så på Liams lediga dagar fick hon några timmar för sig själv då hon kunde träna..

 ..och träna..

.. och träna ännu mer. Hon var fast i sitt nya intresse och kunde inte förstå hur hon inte började med det här tidigare.

Om hon kunde hade hon spenderat större delen av dagarna med sin träning, men hon hade fortfarande enorma mängder jobb med barnen och tack vare att hon numera hade ett sätt att bli av med all sin frustration så fick hon en helt ny energi till familjen. Därför lyckades hon ordna med en stor fest för hela släkten när det var dags för Willia att fylla år.

Festen var perfekt, alla hurrade och gav barnen mer uppmärksamhet än dom någsonsin fått tidigare och Willia var mer än överlycklig när hon fick se sin tårta. Hon lutade sig så långt fram i Claras famn att hon nästan trillade rakt in i ljusen, men hon blev fångad i sista stund.

 

Kapitel 60

Ingen är nog beredd på exakt hur mycket jobb det är med tre småbarn i huset. Som tur var så kom alla tre överrens med varandra så det var inga bråk mellan dom i alla fall. Fiona var väldigt lugn och höll sig mest till Willias rum där alla leksaker fanns. Visst lyckades Willia göra illa sig rätt ofta, ibland på dom mest mystiska sätt men hon ställde inte till med något egentligen. Det var bara att krama om henne och blåsa på det onda så var hon glad igen.

Däremot tog det inte lång tid för Clara att önska att Ofelia tagit längre tid på sig att lära sig gå. Vände hon ryggen till i två sekunder så var ungen spårlöst försvunnen och efter att hon tagit sig ut genom ytterdörren ett par gånger så var Clara tvungen att hålla den låst för att hon inte skulle ta sig ut och försvinna.

Varje kväll, oftast var det dock snarare natt, när Liam kom hem stupade Clara rakt ner i sängen efter att ha kämpat ensam med barnen hela dagen. Den som helt klart var gladast att se honom var Ofelia, hon var verligen pappas lilla flicka och hon verkade hålla av honom lika mycket som han höll av henne.

Hon var också den som var mest intresserad av musik av systrarna och när pappa väl var hemma ville hon att han skulle sitta och lyssna när hon spelade. Hon var som två olika personer ibland och Liam förstod aldrig vad Clara pratade om när hon berättade om Ofelias små äventyr medan Clara oftast låg och sov när hon var den lilla ängeln som Liam pratade om.

Även om han gärna spenderat all sin tid med familjen så hade Liam inget annat val än att ge sig ut och jobba nästan varje dag, hela dagarna. Det gjorde honom väldigt lättirriterad och det var ofta hans gamla beteende kom fram igen när han var borta från familjen. Det var inget han brydde sig särskilt mycket om heller då det bara var hans familj som förtjänat att få se hans goda sida. Så kände han för att skrika på någon, så skrek han.

Med tanke på hur han behandlade ungefär hälften av simmarna som vågade sig fram till honom så skulle man kunna tro att det någonstans skulle hindra hans karriär från att gå framåt. Om sanningen ska fram så var det snarare motsatsen. Eftersom han inte lät någon okänd komma nära nog för att få veta något mer än ytliga fakta om honom så blev han snart sedd som en mystisk och plågad själ, vilket fick tonårstjejerna att flockas och snart hade han sin första spelning på stadens karaokebar.

Kapitel 59

Liam kände sig som en helt ny människa. Hela sitt liv hade han varit fylld av ilska över att vara tvungen att växa upp utan sina föräldrar och han hade inte haft något annat sätt att hantera det än att ta ut det över andra. Embla som knappt var mer än ett barn själv när hon blev ensam med 4 syskon att ta hand om hade inte heller kunskapen som behövdes för att hjälpa honom. Men nu när han hade egna barn så kunde han känna all ilska smälta bort i deras närhet, han var övertygad om att hans egna föräldrar känt likadant och hade gjort allt dom kunnat för att få vara med och se honom växa upp.

Han kände sig lyckligt lottad som hade Clara och att hon stått ut med honom trots allt ont han gjort henne. Nu skulle han göra allt han kunde för att vara en så bra pappa som möjligt till sina döttrar och verkligen visa Clara hur älskad hon är.

Tiden går alldeles för fort ibland och det var dags för Willia att fylla år. Clara fick en mindre chock när en perfekt avbild av Marcia plötsligt satt framför henne. Vid det här laget var hon dock redan som en dotter för henne och inget skulle kunna ändra på det, hon hoppades bara att Willia inte skulle börja ifrågasätta var hennes hår- och ögonfärg kom ifrån och varför hon inte är det minsta lik Clara. Det skulle dessutom vara en mindre katastrof om hon en dag kom på att det faktiskt bara är 7 månader mellan henne och sina systrar.

Tre små barn betyder mängder med jobb men med en bra uppdelning av uppgifterna så ska det gå. Clara jobbar på att lära Willia att gå.

Liam har ansvaret för att få henne i pyjamas och läsa henne till sömns.

Och tvillingarna som hittills verkar gå efter samma schema delar dom på. Clara får dock påminna Liam ibland om att dom har tvillingar och att han behöver spendera lika mycket tid med Fiona som han gör med Ofelia.

Men allt jobb lönar sig till slut och Willia lär sig gå lagom i tid för tvillingarnas födelsedag. Hennes balans är däremot inte den bästa men hon är lika glad varesig hon rör sig framåt eller i sidled, så länge hon håller sig på benen.

Ofelia verkar ta efter sin far och är redan i krypstadiet en riktig liten buse.

Fiona är mer lik sin mor och verkar redan nu ha ett inre lugn som gör att hon kan låta Ofelia och Willia ta plats utan att känna att hon själv kommer i skymundan.

Kapitel 58

Att vara höggravid och dessutom behöva ta hand om någon annans barn var inte riktigt den bild Clara hade haft av sin framtid. I början hade hon väldigt svårt för hela den här situationen men hon kunde inte förneka att lilla Willia faktiskt var rätt charmig. Det hade nu gått 6 månader sedan Marcia försvann och hon hade varken hört av sig eller gått att få tag i och nu hade dom kommit överrens om att uppfostra henne som deras egna dotter.

Att få huset för sig själva var nog det bästa som hänt för paret. Liam visade en helt annan sida av sig själv, den som Clara sett för länge sen när hon först föll för honom, visst hade han fortfarande en kort stubin och tänkte inte alltid på vad han sa, men ibland kom han på sig själv och kunde be om ursäkt med en bukett röda rosor eller anlita en barnvakt så att dom kunde gå ut på stan en kväll.

När hon såg honom tillsammans med Willia så längtade hon bara ännu mer tills hennes egna barn var där.

 Det dröjde inte länge innan Clara fick sin önskan. Mitt i pannkaks-frukosten börjar hon skrika rakt ut och hon får till och med Liam att hoppa upp från stolen i förskräckelse. Värkarna hade satt igång och Liam hade svårt att hålla sig lugn den här gången när det inte fanns någon annan i närheten som kunde hjälpa till. Men han fick henne till sjukhuset utan att riktigt minnas hur.

Efter väldigt många timmar kom dom hem med ett underbart tvillingpar. Liam smet iväg kort efter att dom kommit hem och återvände senare med nya bäbisfiltar som skulle underlätta för dom att hålla isär barnen då dom var otroligt lika och med det välkomnades dom till världen.

Fiona.

 Ofelia.

Willia fick också en ny filt.

Liam hittade snabbt sin nya favorit i Ofelia och Clara fick ofta säga åt honom att låta ungen sova i fred.

Kapitel 57

Dom kommande månaderna var ingenting som vanligt i huset och varje gång Clara tog upp ämnet om Marcias barn så valde Liam att helt enkelt ignorera henne. Hon lärde sig med tiden att inte prata om det och först då började deras relation närma sig ett någorlunda mer normalt stadie.

Men det var inte bara Clara som kom i vägen för Liams annorlunda sätt att hantera saker. Ena stunden kunde han vara framme och känna på hennes mage och verka full av förväntan inför att bli pappa.

Bara för att en timme senare komma fram till henne för att klaga på absolut vad som helst och utan ens en tanke på att respektera hennes privatliv. Det gick så långt att hon började prata om att flytta, men så fort Liam hörde talas om det så var han snabb med att förbjuda henne från att ta hans barn ifrån honom och hon visste att hon inte skulle klara av att ta hand om barnet helt själv. Så tills vidare var hon fast i huset.

Några veckor innan Marcias förlossning var planerad så kom det även fram att Clara var gravid. Liam hade länge lovat henne att dom skulle skaffa barn tillsammans och hon var så glad över att det äntligen var på gång att hon kunde sluta att tänka på situationen i huset för en stund.

Så var det till slut dags, Marcia skrek av smärtan och både Rakel och Clara fick lite panik innan dom lyckades samla sig tillräckligt för att hjälpa henne. Liam reagerade inte mycket alls, men med allt som hände var det ingen som la märke till honom heller.

Efter mycket jobb från Marcias sida så kom lilla Willia till världen och stolta faster Rakel blev blixtförälskad i henne och var framme för att gosa och ta hand om henne så ofta hon hade tid.

Marcia var däremot inte alls lika beredd på vad föräldraskapet innebar och hon blev rent av galen så fort Willia skrek och hon hade även svårt att knyta an till sin dotter.

En morgon vaknade Rakel av att Willia skrek i rummet brevid. När hon inte tystnade på ett tag så gick hon för att kolla. Marcia hade tagit alla sina kläder och saker och lämnat en lapp på barnsängen som sa "Förlåt". Med det var hon borta.

Rakel kände sig otroligt ledsen för Willias skull, men hon hade sedan ett tag tillbaka planerat att lämna huset och hur mycket hon än ville ta hand om sin brorsdotter så kunde hon inte stanna kvar. Hon hade valt att flytta till en annan stad då hon misslyckats så länge med att hitta kärleken i Appaloosa Plains och eftersom hon vill ha en stor familj hade hon inte tid att vänta längre. När det var dags för henne att ge sig av samlades till och med hembiträdet för att ta farväl.

Med det så var Clara och Liam ensamma med Willia i huset. Clara hade svårt att vara nöjd över att Marcia var borta då huvudansvaret för Willia nu lagts på henne, ännu värre var att hennes illamående bara förvärrades under hela graviditeten och inte längre höll sig till enbart morgonen.

Nu när dom var ensamma i huset kändes det så stort och fyllt av dåliga minnen för Clara att hon snart frågade om dom kunde bygga om innan barnet föddes. Liam kände att det var något han faktiskt kunde göra för henne och när byggarbetarna lämnade tomten kunde man inte ens känna igen sig. Vid flytten av koplantan gick det dock åt en av arbetarna som inte kunde hålla tassarna borta från tårtan, men Liam valde att inte berätta det för Clara utan hade det som ett eget litet minne han kunde le åt ibland.

Kapitel 56

Smekmånaden varade i nästan 3 månader och det var precis vad paret behövt för att bli av med vardagens stress och nu var dom redo att återvända till sitt vanliga liv med ett nytt lugn och ny energi. Det tog dock inte många sekunder för stressen och problemen att återvända när dom möttes av den här synen innanför dörren. Clara visste inte ens hur hon skulle reagera utan sprang direkt och låste in sig i sovrummet.

Strax efter att Clara och Liam lämnat landet så hade Marcia kommit gråtfärdig till Rakel.

Utan ett ord slängde hon sig runt halsen på Rakel och började gråta hejdlöst. Rakel blev mer än förvånad då Marcia varit noga med att undvika henne så mycket som möjligt sen den där kvällen i hennes rum. Till slut började hon prata men det var svårt att höra vad hon sa mellan alla snyftningar. Men efter att Rakel hört ordet gravid så behövde hon inte höra mer.

Hon gjorde sitt bästa för att lugna ner sin vän och började sedan fundera på vad dom behövde göra. Hon är noga med att Marcia vet att hon kommer att finnas vid hennes sida vad som än händer och det verkar var tricket för att få henne lugn igen.

Senare på kvällen hade Marcia återhämtat sig lite och dom befann sig i hennes rum när Rakel frågade hur det gick till egentligen och Marcia började berätta.

"Jag vet inte riktigt hur eller varför det hände men efter den där kvällen med dig kände jag mig bara så ensam och oälskad. Så sprang jag in i Liam i trappen en dag och jag vet inte om han kände av hur jag mådde eller om det var något han planerat, men han var ovanligt trevlig mot mig och just då kändes det väldigt bra."

"I vanliga fall brukar jag försöka undvika honom så mycket som möjligt, ja, du vet ju hur hans temperament är, men bara det faktum att han inte var otrevlig mot mig då fick mig att istället dras till honom och hans uppmärksamhet fick mig att må bättre för stunden."

"Det tog inte lång tid innan han såg sin chans att ta det hela ett steg längre och jag kunde inte stå emot. Han fick mig att känna mig attraktiv och älskad."

"Så när han ledde mig till sitt gamla pojkrum följde jag bara med utan att tänka. Jag mådde så otroligt dåligt efter varje gång men jag kunde inte sluta, inte förrän Clara upptäckte oss. Jag vet inte hur, men på något sätt lyckades han övertala henne om att den kyssen hon såg var det enda som hänt mellan oss. Han försökte igen efter det men efter att ha sett Claras sårade min när hon såg oss så blev jag stark nog för att stå emot."

"När hände det här?", frågade Rakel.

"Det pågick under några månader och tog slut några veckor innan deras bröllop."

Även om Rakel hade blivit ganska nära vän med Clara sen hon flyttade in så var hon närmare med Marcia och bestämde sig för att stå på hennes sida i det här. Hon försökte skämma bort Marcia så mycket hon kunde med god mat, massage och långa samtal om allt och ingenting när det behövdes. 

Trots att dom knappt pratat alls på flera månader så var dom nu lika nära som innan och båda två var otroligt glada över att ha fått sin bästa vän tillbaka och deras vänskap växte i samma takt som Marcias mage.

Så kom till slut dagen då paret återvände hem.

Liam stod och bankade på sovrumsdörren i timmar och försökte på alla möjliga sätt att få Clara att komma ut och prata med honom innan han gav upp. Det var nästan morgon innan hon försiktigt öppnade dörren och gick fram till honom. Det som följde var ett långt samtal där Liam mest bara stirrade rakt ut i luften och för ovanlighetens skull höll sig lugn, för lugn tyckte Clara som ömsom skrek honom rakt i ansiktet och stod där tyst med tårar rinnande ner för kinderna.

Han behövde inte säga att barnet var hans och han visste att han inte kunde ljuga om det heller. Clara var van med att bli sårad av honom men dom bra stunderna hade alltid vägt upp dom dåliga, just idag var hon inte lika säker. Trots det följde hon med när Liam till slut tog hennes hand och ledde henne till sängen för att sova och hon lät honom hålla om henne medan hon sakta somnade. Oavsett vad som hänt under dagen så gick det aldrig en natt utan att dom somnade på samma sätt och det var då Clara kände sig som tryggast.