Till en början valde Ofelia att hålla sin graviditet hemlig. Men när magen väl började synas kände hon att det var bättre att berätta för sina föräldrar innan dom började misstänka något själva. Eftersom hon alltid varit nära Liam så fick han nyheten först. Hon blev orolig när han såg smått panikslagen ut och slog handen för munnen. Men när han hämtat sig såg hon att hon fortfarande var sin pappas lilla ängel.
"Hej lille vän." sa han försiktigt och vinkade till magen. Visst, Ofelia var en av de två personer som någonsin sett Liam som kärleksfull, men hon hade lite svårt att hålla sig för skratt när han började jollra och prata med hennes knappt synliga graviditetsmage. Det var en sida han bara visat för en person tidigare, men Ofelia var alldeles för liten då för att minnas.
Det gick inte lika bra med Clara. Hon hade varit på en turnering i Kina och var inte glad över att mötas av en gravid dotter när hon kom hem. Men istället för att skrika tillbaka för full hals som hon brukade, så var Ofelia tyst och hon önskade bara att Clara kunde förstå. Det var ju inte planerat, det var bara något som hände. Ofelia hade aldrig varit säker på om hon ens ville ha barn så hon behövde knappast ha sin mamma emot sig nu.
Senare på kvällen kunde hon höra Clara och Liam bråka i sitt sovrum.
Förutom Liam så hade hon även Cory som alltid fanns vid hennes sida när hon behövde honom. Något som var positivt med det hela var i alla fall att hon kommit närmare honom. Deras tidigare outtalade och kravlösa relation hade nu utvecklats till ett förhållande och dom pratade om en framtid tillsammans. Först behövde dock båda två gå ut skolan innan deras föräldrar skulle låta dom ta några beslut alls om deras framtid.
Zack hade tagit nyheten väldigt hårt. Det hjälpte inte att Eric gav henne äcklade blickar så fort han gick förbi, hans inställning till henne verkade smitta av sig lite på hans bror. Som att det inte var nog svårt för honom att acceptera att hans älskade Ofelia inte bara var gravid, utan även hade bestämt sig för att barnet var någon annans. Dom fortsatte att träffas, men Ofelia kände att det var något som saknades mellan dom. Han sa att hans känslor inte förändrats samtidigt som han hade svårt att vara riktigt nära.
Envis som hon var så vägrade hon ge upp och när barnet börjat sparka och hon fick Zack att lägga handen på magen så kunde hon se honom förändras framför henne. Nu kände hon att det fanns en chans för dom två ändå och hon försökte hålla kvar den nya känslan hos honom.
"Även om du inte kommer att vara barnets pappa så kommer du att ha en stor del i våra liv."
Han tittade förvånat upp på henne.
Precis som på den regniga dagen vid djuraffären så tog Ofelia det första steget, hon drog honom till sig och han lät henne. Hon kramade om honom och när hon kände hans värme igen så kände hon något inom sig slappna av. Hon hade saknat honom så mycket.
Men det fanns en person kvar som hon dragit ut på att prata med. Hon hade undvikit att träffa Joey sedan hennes mage inte gick att dölja längre. Dom hade träffats några veckor innan hon blev gravid och även han var en möjlig biologisk far till barnet. Han verkade dock inte chockad över att se henne, han hade redan fått höra nyheten från någon annan. Det borde hon ha tänkt på. Appaloosa Plains är en liten stad, hur skulle någon kunna undgå att höra om en tonårsgraviditet. Han var arg, men gjorde sitt bästa för att hålla sig tillbaka.
"Det är inte ditt." började Ofelia sakligt.
Hennes ord hade inte lugnat honom. Hon började ångra att hon kommit dit. Nu visste hon inte hur hon skulle hantera situationen längre.
Tystnaden gjorde inte saken bättre och han släppte ut all sin ilska på samma gång. Han skrek om att hon inte kunde veta vems barn det var, att hon låg runt med vem som helst och att hon bara lämnat honom utan ett ord. Ofelia ryggade tillbaka, vilket inte var likt henne alls, men orsaken var att hon inte kunde förstå varför han var så arg. Han hade ett rykte som skolans player, han lurade tjejer i säng bara för att överge dom efteråt och nu skällde han ut henne? Hon kände att det inte var någon idé att försöka bråka med honom. Med raska steg gick hon ut ur huset och letade genast tröst hos Cory som mer än gärna fanns där för henne medan hon berättade vad som hänt.
Ofelia stod med ryggen mot sängen i Corys sovrum, nästan rädd för att sätta sig ner. Hon hade kommit så sent att han redan hunnit somna, men han väntade tålmodigt på henne ändå. Hon satte sig försiktigt och han var den som bröt tystnaden.
"Är du gravid?" hans röst lät tom och hon kände hjärtat sjunka i bröstet.
"Ja.." det var en knapp viskning som lämnade hennes läppar.
"Är barnet mitt?" fortsatte han, fortfarande utan ett spår av känslor i rösten. Ofelia blev nästan rädd för frågan, visste han?
"Jag tror det." fick hon fram efter en stunds tystnad.
Hon tog mod till sig och la sig ner, illamåendet kom och gick hela tiden och hon skulle inte klara av att sitta länge till. Men hon vågade fortfarande inte se på honom.
Ofelia kunde känna avståndet mellan dom, trots att dom låg så nära varandra. Hon kände sig rädd där hon låg. Rädd att förlora honom. Hans röst avbröt tankarna.
"Vill du att det ska vara mitt?"
Allt hon ville var att kasta sig i hans armar och låta tårarna rinna. Men hon valde att behålla lugnet och tog ett djupt andetag innan hon svarade.
"Ja."
"Vill du vara med mig?" hon var inte beredd på frågan.
"Jag tror det." mer kunde hon inte säga, hennes huvud var så fullt av tankar men hon kunde inte riktigt få grepp om någon av dom.
Ofelia kände hans blick på sig, men hon fortsatte att stirra in i väggen. Det var alldeles för svårt att se på honom just nu.
"Älskar du mig?" hans röst började låta lite mindre tom, men det var fortfarande långt ifrån den Cory hon kände.
"Kanske." var det enda svar han fick. Hon sänkte blicken och den landade på hennes mage. Det syntes inte än att något växte där i.
"Jag vet inte om jag kan leva med dig..." sa hon och tvingade sig att se på honom. Nu var det hans tur att vända bort blicken.
"På grund av dom andra?" hans röst var oförändrad. Var han inte arg över att hon träffat andra?
"Ja." Hon ville sänka blicken men bestämde sig för att fortsätta se på honom.
"Om du kunde fortsätta träffa andra, skulle det kunna bli vi då?" frågan förvirrade henne.
"Hur menar du?" hon hade aldrig hört om något liknande, var man med någon så skulle man ju vara två. Det fanns inget annat sätt, eller?
"Jag tror inte att jag skulle klara av att leva ett helt liv med bara en person. Men jag vet att jag inte vill leva utan dig." Han mötte äntligen hennes blick och kunde se tårar i hennes ögon.
"Så du tänker inte lämna mig?" hennes röst brast nästan.
Han flyttade sig närmare och tog hennes hand.
"Inte förrän du ber mig."
"Och du är okej med det här? Tänk om barnet inte är ditt?"
"Vill du att det ska vara mitt barn, så kommer jag att se det som mitt. Vill du vara med mig så kommer jag att stå vid din sida och om du låter mig älska dig.." Ofelia la ett finger över hans läppar för att tysta honom.
"Jag älskar dig." snyftade hon fram och begravde sitt ansikte som var randat av tårar mot hans hals.
Det hände inte ofta men då och då så brukade Rakel samla ihop släkten på en fest och den här gången var det maskerad. Fiona följde glatt med, hon fick en paus från vardagen och fick chansen att prata med faster Embla om sin farmor och farfar och hade hon tur kunde hon även få höra om vad Embla själv hade fått höra om sin mormor Trillian och all mystik som omgav henne. Fiona visste att Trillian låg begravd på deras tomt men eftersom Liam aldrig varit intresserad av att få höra om sin egen bakgrund och då han aldrig fått lära känna sina föräldrar så hade det inte hjälpt att fråga honom om det.
Embla berättade om att folk pratade om att ha sett UFO:n flyga över staden, den tragiska kärlekshistorian om Kalle som gått bort strax efter deras förlovning och dom rykten som gått om vem som egentligen var far till hennes barn, men att sanningen aldrig kommit fram.
Fiona lyssnade fascinerat och försökte memorera varje ord. Embla var en riktigt duktig berättare och hon ville vara säker på att framtida generationer skulle få höra om familjens bakgrund.
Ofelia däremot avskydde sin fasters fester. Så fort hon kommit in genom dörren styrde hon stegen mot tv:n och där satt hon tills Clara gav upp sina försök att få henne att prata med någon och lät henne gå.
När festen var över så var Fiona snabbt inne i sina rutiner igen. Efter ett studiebesök på stadens sjukhus hade hon bestämt sig för att bli läkare och hon spenderade nästan all sin tid med att göra läxor och extra-arbeten.
När hon inte pysslade med olika projekt för skolan så hade hon mest näsan i en bok och läste om fysiologi, biologi och andra ämnen på universitetsnivå. Allt för att underlätta hennes väg mot sin dröm. Hon var dock noga med att alltid sätta av lite tid varje dag till Eric. Hon visste att hon inte skulle orka med allt arbete om hon inte fick glömma allt och slappna av med honom ibland.
Ofelias planer för kvällen var så långt ifrån Fionas man kan komma. Hon hade dragit förbi Corys hus med en maskeraddräkt åt honom och dom gav sig ut för att tigga godis och busa med grannarna. Som förväntat så var godiset inte vad Ofelia var mest sugen på.
Men heter leken bus eller godis får man vara glad att masken döljer det missnöjda ansiktet när man faktiskt får godis.
Men när har Ofelia följt någons regler? Hon hade med sig ägg och äggen skulle användas. Godis eller inget godis, här kommer ingen undan.
Men det är något som oroar henne. Hon skyllde det först på för mycket godis, sen på någon konstig influensa. Till slut visste hon inte vad hon skulle tro.
Det var nu dags för Willia att flytta in hos Marcia och för att fira händelsen så spenderade hon och Fiona dagen på höstfestivalen tilsammans. Willia hann knappt genom halva sin paj när Fiona fått i sig hela sin och vunnit tävlingen.
Ofelia hade också följt med till parken, men hon hade inga planer på att umgås med sina systrar. Hon hade blivit totalt förälskad i det nya spökhuset. Hon hade haft höga förväntningar på stället första gången hon gick in.
Hon hade dock blivit besviken till en början. Det var ju inte läskigt alls, det var nästan hemtrevligt där inne. Sen fick hon en idé och sen dess hade hon fått dom anställda att säga upp sig på löpande band när hon skrämde livet ur dom istället. Fanns det något roligare än att se någon utklädd till en zombie springa för livet och skrika som en liten tjej? Kanske, men just nu var det tillräckligt bra underhållning för Ofelia.
Men det fanns mer än låtsas-spöken i parken som lockade. Zack var mer än villig att spendera kvällarna med henne där, trots att det började dra sig ner mot nollgradigt på nätterna.
Men det fanns fler än ett sätt att hålla sig varm om nätterna...
... och fler än en person att hålla sig varm med. Joey hade befunnit sig i spökhuset när Ofelia plågade dom anställda och hade inte rört sig ur fläcken när dom andra flydde hals över huvud, Ofelia blev så imponerad av honom att hon bjöd ut honom på fläcken.
Fiona spenderade istället kvällen med Willia och hon var noga med att få Willia att lova att dom skulle hålla kontakten precis lika bra som innan trots att dom nu bodde i olika hus.
Mysteriet med Trillians grav fortsatte. När Clara gick ut en morgon så kändes luften kallare än vanligt och träden hade ändrat färg. Bakom gravstenen hade dom somriga palmerna bytts ut mot kala grenar. Hon visste inte riktigt vad som hände, men som vanligt så blev hon lugnad av den pirrande känslan, hon visste bara att det inte var något farligt som hände.
Det kallare vädret hade tagit med sig oändligt med regniga dagar och när Ofelia blir överraskad av en ordentlig skur så tar hon skydd inne i djuraffären. Hon springer nästan in i Zack som står just innanför dörren. Han har hållt sig på avstånd sedan balen och Ofelia som trodde att den dag han lämnade henne i fred skulle vara den bästa dagen i hennes liv, blev mer än förvånad när hon upptäckte att hon faktiskt saknade hans närvaro. Men det var inget hon tänkte medge frivilligt.
Dom pratade lite stelt med varandra tills regnet gav med sig. Så fort Zack sett att det klarnat upp ute var han på väg att gå, men Ofelia hindrade honom. "Följ med mig." sa hon och vågade knappt se på honom. "Varför? Du vill ju inte ens vara nära mig?" snäste han tillbaka och ångrade sig i samma stund som han avslutat meningen. Han såg en skymt av en sårbar sekund i hennes ögon. Något han aldrig sett tidigare. Han följde med henne ut och dom satte sig ner på den blöta gräsmattan. Det var varken varmt eller särskilt bekvämt att sitta där, men så länge hon inte rörde sig så tänkte han sitta kvar. Det här var första gången hon bett om hans närvaro och trots att hon behandlat honom illa så länge som dom känt varandra så var det fortfarande allt han önskade. Efter en stunds tystnad kände han hennes hand på sin egen.
Allt Zack ville var att sitta på den blöta gräsmattan hela natten, men han visste att han var tvungen att bege sig hemåt om han någonsin ville komma ut ur huset och träffa henne igen. Han tvekade flera gånger innan han till slut släppte Ofelias hand och reste sig upp. Han hjälpte även henne på fötter och till sin förvåning släppte hon inte hans händer, istället drog hon honom närmare och avslutade deras möte med en kyss.
Även om Zacks kväll var över så hade den bara börjat för Ofelia. Innan regnat börjat hade hon varit på väg hem till Cory. Hon hade känt sig dragen till honom redan första gången deras ögon möttes i skolans korridor. I början hade Zack hindrat henne från att ta kontakt med honom, men efter balen hade det varit fritt fram och nu hade dom dejtat ett tag. Det var inget officiellt och dom sågs nästan aldrig i skolan då deras scheman var så olika. Men dom hade kvällarna tillsammans när inget annat kom i vägen. Det dom hade var totalt kravlöst och enkelt, raka motsatsen till hur det kändes med Zack. Cory frågade inte ens varför hon var flera timmar sen och hade blöta kläder trots att regnet slutat för länge sen.
Han lagade en sen middag åt henne, tanken var att dom skulle gå ut och äta, men det var alldeles för sent för det nu. Men han lyckades fixa ihop en enkel sallad åt henne. Hon blev alltid lika förundrad över hur snäll och omtänksam han var mot henne, inte som någon annan. Förutom Cory och Zack så fanns det ingen som ville vara nära henne. Men Zack ville vara nära på ett irriterande sätt, han tvingade sig alltid på oavsett vad hon ville. Cory däremot, han höll alltid ett lite för stort avstånd, ett avstånd som Ofelia ville minska på så snabbt som möjligt.
Det ägnade hon nätterna åt, hon kunde inte få nog av honom.
Dom tidigare oändliga ljumma dagarna i Appaloosa Plains var nu ett minne blott. En våg av värme sköljde över staden och solen kändes lite starkare än vanligt. Stadens ledning hade inte varit sena med att ordna en festival där man nu kunde roa sig under dessa mystiskt varma dagar. En slappardag infördes under en lite extra varm dag så att alla kunde ta sig ut och njuta av lite extra ledighet. Fiona och Eric valde såklart att spendera dagen tillsammans på festivalen. Men det här med att åka rullskridskor var inte lätt.
Det gick dock bättre med lite hjälp att hålla balansen, det var ju inte fel att få vara så nära varandra heller. Fiona blickar djupt in i Erics ögon och känner sig så otroligt lycklig. Eric hade dock svårt att hålla kvar ögonkontakten utan att rodna, han var fortfarande blyg inför henne trots att dom varit ett par ett tag nu. Men Fiona hade inget emot att gå sakta fram, han var hennes bästa vän och hennes pojkvän, så länge det inte förändrades fick det gå hur sakta som helst.
Fiona var glad att dom inte åkt till stranden där resten av staden troligen befann sig. I den nästan öde parken tog Eric snart till sig modet för att ge henne en första kyss. Hon hade gärna stått kvar där resten av veckan, men man kan inte kyssas för evigt och med värmen dom kände för varandra tillsammans med solens värme gjorde att dom behövde hitta något att svalka sig med.
Dom köpte ett gäng vattenballonger och satte igång med ett rejält vattenkrig. Det var inte lätt att träffa varandra, men så otroligt roligt det kan vara att se varandra försöka undvika ballongerna, ännu roligare var det dock när dom träffade.
Något blöta, men väldigt lyckliga, avslutar dom sin dejt med en dans innan dom beger sig hemåt. Låten som spelas i högtalarna är samma som dom dansade till på balen när dom blev ett par.
Willia och Ofelia har legat hemma och varit sjuka hela dagen men när Fiona kommer hem känner sig Willia bra nog för att göra henne sällskap vid deras nybyggda pool. Som vanligt vill hon höra allt om Fionas dejt.
Plötsligt börjar familjens gård suddas ut och Trillian befinner sig i vardagsrummet i Appaloosa Plains igen. Hon känner sig illa till mods och hör en röst säga "Bara du kan förhindra det du sett." Hon ser sig omkring i rummet men ser ingen annan, var kommer rösten ifrån? Hur ska hon kunna förhindra någonting alls, hon lever inte ens. "Hur...", mer hinner hon inte säga innan rösten svarar. "Du vet redan hur, du har alltid haft kraften." Hon känner att det inte är någon mening med att fråga mer, vem rösten än tillhörde så fanns den inte där längre.
Men hon hade fortfarande ingen aning om vad hon skulle göra, hur hon skulle göra det och exakt vilken händelse hon behövde ändra på. Så slog det henne, balen! Hon måste förhindra Ofelia från att gå på balen med Eric. Men hur skulle hon kunna göra det, balen var imorgon. Vad hon än skulle göra så var hon tvungen att göra det nu.
Precis då ser hon Fiona gå genom hallen. "Aha! Jag kan helt enkelt säga åt henne att inte bjuda hit honom idag. Lätt som en pannkaka." Hon svävar mot Fiona och börjar försiktigt, "Fiona, jag har något väldigt viktigt som du.." Fiona passerar rakt igenom henne utan att blinka. "Hur kunde jag glömma, det är ju bara barnen som kan se mig. Det finns ingen i huset jag kan få kontakt med." Hennes uppgift kändes genast mycket svårare.
Trillian vägrade ge upp även när frustrationen fick tankarna att snurra runt. "Du har alltid haft kraften.. Men vad betyder det? Jag har väl aldrig haft någon kraft." Så mindes hon något från sin barndom, en historia om sig själv som hon hittat på för att underlätta livet som föräldralös. "Eller var det inte mitt eget påhitt? Var det baserat på något verkligt?" Det pirrade till lite i magen på henne, ju mer hon fokuserade på sin barndom och hennes drömmar om ett annat liv, en annan värld, desto starkare blev känslan. Plötsligt vällde det över och hon kunde känna hur den pirrande känslan strömmade ut ur henne och fyllde hela huset för att sedan fortsätta ut.
Om någon hade tittat ut genom fönstret i just det tillfället, hade dom kunnat se hela staden täckt i färgglatt glitter.
Nästa morgon upptäckte Clara något nytt vid Trillians grav när hon skulle ta hand om trädgården. Hon hade hört talas om att koplantan dykt upp vid graven bara över en natt och hade alltid fascinerats lite över den händelsen. Den här gången hade en bild dykt upp på väggen bakom gravstenen. Hon hade alltid känt av en lite mystisk stämning runt graven och idag tyckte hon sig känna att det var något som strålade ut från själva graven. Det pirrade lite i henne när hon närmade sig, men det kändes som något positivt.
När Fiona cyklade hem från skolan några timmar senare så byttes plötsligt Appaloosas eviga klara himmel ut mot en rejäl hagelskur. För att skydda sig från iskulorna som snärtade till ganska smärtsamt mot huden så valde hon att skynda sig till Erics hus som låg närmast.
Med haglet utanför fanns det inte mycket annat att göra än att stanna inne och prata. Fiona fick känslan av att det var menat att hon skulle hem till Eric just idag, hon hade tänkt bjuda över honom till sig, men att vara hos honom kändes rätt på något sätt. Hon studerade honom noga medan han tittade blygt ner i golvet, hon hörde honom fråga försiktigt "Vill du gå på balen med mig?" Fiona välte honom nästan när hon kastade sig runt hans hals.
Balen var helt klart den bästa kvällen i Fionas liv, det var lite nervöst i början men när hon och Eric väl kommit igång med att dansa så flöt resten av kvällen på i ett rosa skimmer. Fiona blev knäsvag när Eric viskade mjukt i hennes öra att han gillade henne och hon besvarade det med att dra honom närmare. I slutet av kvällen var dom ett par.
Ofelia hade lite större problem, vad hon än gjorde så lyckades hon inte bli av med Zack och han fick även alla andra killar att dra sig undan från henne. Tills slut gav hon upp och dansade med honom resten av kvällen. Zack försökte följa sin brors exempel och frågade chans på henne under kvällens sista tryckare. Han fick dock lämna balen ensam med det som skulle ha förvandlats till ett blåöga dagen efter.
Willia hade stannat hemma med en stukad fot men firade mer än gärna kvällen med tårta när tvillingarna återvände hem. Hon tyckte att det var synd att hon missat att få se Eric och Fiona tillsammans, särskilt när hon fick höra allt hon hade att berätta. Ofelia var ganska nöjd med kvällen ändå till slut. Även om hon inte fick chansen att flörta med alla snygga killar så fick hon i alla fall slåss lite och varje kväll hon vann ett slagsmål var helt klart en lyckad kväll enligt henne.
