Kapitel 78

Ofelia stod med ryggen mot sängen i Corys sovrum, nästan rädd för att sätta sig ner. Hon hade kommit så sent att han redan hunnit somna, men han väntade tålmodigt på henne ändå. Hon satte sig försiktigt och han var den som bröt tystnaden.

"Är du gravid?" hans röst lät tom och hon kände hjärtat sjunka i bröstet.
"Ja.." det var en knapp viskning som lämnade hennes läppar.
"Är barnet mitt?" fortsatte han, fortfarande utan ett spår av känslor i rösten. Ofelia blev nästan rädd för frågan, visste han?
"Jag tror det." fick hon fram efter en stunds tystnad.
Hon tog mod till sig och la sig ner, illamåendet kom och gick hela tiden och hon skulle inte klara av att sitta länge till. Men hon vågade fortfarande inte se på honom.

 Ofelia kunde känna avståndet mellan dom, trots att dom låg så nära varandra. Hon kände sig rädd där hon låg. Rädd att förlora honom. Hans röst avbröt tankarna.
"Vill du att det ska vara mitt?"
Allt hon ville var att kasta sig i hans armar och låta tårarna rinna. Men hon valde att behålla lugnet och tog ett djupt andetag innan hon svarade.
"Ja."
"Vill du vara med mig?" hon var inte beredd på frågan.
"Jag tror det." mer kunde hon inte säga, hennes huvud var så fullt av tankar men hon kunde inte riktigt få grepp om någon av dom.

 Ofelia kände hans blick på sig, men hon fortsatte att stirra in i väggen. Det var alldeles för svårt att se på honom just nu.
"Älskar du mig?" hans röst började låta lite mindre tom, men det var fortfarande långt ifrån den Cory hon kände.
"Kanske." var det enda svar han fick. Hon sänkte blicken och den landade på hennes mage. Det syntes inte än att något växte där i.

"Jag vet inte om jag kan leva med dig..." sa hon och tvingade sig att se på honom. Nu var det hans tur att vända bort blicken.
"På grund av dom andra?" hans röst var oförändrad. Var han inte arg över att hon träffat andra?
"Ja." Hon ville sänka blicken men bestämde sig för att fortsätta se på honom.
"Om du kunde fortsätta träffa andra, skulle det kunna bli vi då?" frågan förvirrade henne.
"Hur menar du?" hon hade aldrig hört om något liknande, var man med någon så skulle man ju vara två. Det fanns inget annat sätt, eller?
"Jag tror inte att jag skulle klara av att leva ett helt liv med bara en person. Men jag vet att jag inte vill leva utan dig." Han mötte äntligen hennes blick och kunde se tårar i hennes ögon.
"Så du tänker inte lämna mig?" hennes röst brast nästan.

Han flyttade sig närmare och tog hennes hand.
"Inte förrän du ber mig."
"Och du är okej med det här? Tänk om barnet inte är ditt?"
"Vill du att det ska vara mitt barn, så kommer jag att se det som mitt. Vill du vara med mig så kommer jag att stå vid din sida och om du låter mig älska dig.." Ofelia la ett finger över hans läppar för att tysta honom.
"Jag älskar dig." snyftade hon fram och begravde sitt ansikte som var randat av tårar mot hans hals.