Jag höll på att bli galen av att bara sitta på mitt rum och inte göra något för att få se Audrian igen. Jag visste att jag inte skulle kunna prata med henne genom hennes dörr eller ta mig in i hennes rum utan att bli sedd, istället smög jag ut ur huset och fram till hennes fönster.
Hon såg så otroligt vacker ut där hon stod, helt inne i sin egen värld med penseln i ett försiktigt grepp. Jag knackade försiktigt på rutan och hon hoppade till av rädsla. Det var länge sen jag sett henne så lättskrämd, hon hade alltid varit trygg nära mig. När hon såg att det var jag så lugnade hon ner sig och närmade sig glaset.
Hon log mot mig, men det högg till i hjärtat när jag såg tårar börja rinna nerför hennes kinder. Jag la min hand mot den kalla rutan och hon gjorde samma sak. Vi var åtskilda av några millimeter glas utan en chans att kunna komma närmare. Nu var det jag som inte kunde hålla tårarna borta. Jag ritade ett hjärta på rutan och hon följde mina rörelser på sin sida, när jag sänkte min hand fanns där konturerna av ett perfekt hjärta.
"RAFAEL MCMILLAN!! Nu går du genast bort från fönstret och tillbaka till ditt rum!"
Mormors röst skar genom luften, jag lyckades aldrig förstå hur hon kunde hitta mig så fort jag försökte närma mig henne.
Det var med tunga steg jag tog mig upp till mitt rum igen. Varje dag utan henne kändes meningslös och ingen ville lyssna på oss när vi sa att vi inte gjort något fel, att allt vi ville var att vara nära varandra. Veckorna passerade utan att jag såg någon möjlighet till förändring.
En dag när jag som vanligt satt på mitt rum och stirrade ut i tomheten så kunde jag höra dörren öppnas och stängas bakom mig. Ljudet följdes av en våg av vemod och nervositet som sköljde över mig.
Det var länge sen vi listade ut att Ethel hade en speciell förmåga. När hon var yngre kände hon av andras känslor vilket alltid fått henne att hålla sig borta från mitt rum då hon inte visste hur hon skulle hantera den enorma smärta och sorg jag bar på konstant. Nu när hon blivit äldre hade hennes förmåga utvecklats och hon kunde numera få andra att känna hennes känslor. Jag vet inte om det är rätt sätt att förklara det på, hon kunde inte kontrollera det, så det var mer som att hon bar sina känslor utanpå kroppen och dom svämmade över till alla som var i närheten. Så det vemod och nervositeten jag kände var hennes svar på att vara i närheten av mig.
När hon bara stod där tyst så började jag fundera över vad hon ens gjorde där, jag kunde känna att hon inte ville vara i mitt rum men hon verkade vänta på rätt tillfälle för att prata, baserat på mina känslor.
"Ethel, säg bara vad det är, det kommer inget bättre tillfälle."
"Umm, mamma vill prata med dig i matsalen..."
"Jag måste gå nu, Dexter ska berätta en historia."
Hon smet ut ur rummet så snabbt hon kunde och jag kände mig lättad när hennes känslor sakta började lämna mig igen. En lättnad som snabbt försvann när hennes nervositet ersattes av min egen, vad det än var min mamma ville så kunde det knappast vara något bra. När hon försökte få mig att må bättre brukade hon alltid komma till mig, inte tvärt om.
Ja, jag vet inte om du har hållt koll, men fyrlingarna fyllde år för ett tag sedan. Vi försökte hålla dagen glad och lättsam för deras skull. Det var inte lätt, särskilt inte för mormor. Hon var tvungen att gå undan mitt i festligheterna och vi såg henne inte resten av dagen.
Jag passerade Dexter och fyrlingarna utanför mitt rum. Det var lite svårt att förstå hur stora dom börjat bli. Till skillnad från resten av oss så var dom närmare varandra än någon annan i familjen. Jag och Elmer hade aldrig varit mycket för att umgås med varandra. Han hade alltid haft Evelina och jag Audrian istället. Dexter hade gärna spenderat mer tid med Ford, men Ford såg Dexter mer som en rival än en vän och höll sig hellre för sig själv.
Dom här fyra däremot, trots att dom såg så pass olika ut att man knappt kunde tro att dom var syskon så hängde dom alltid ihop. Berättelser var deras favoritsysselsättning och dom lyssnade intensivt på allt man hade att berätta. Ford hade varit favoritberättaren innan han flyttade, ganska självklart då han var författaren i familjen. Dexter var deras nya ledare och jag förstod aldrig hur han hade tid med skola, träning, kompisar, familjen och all tid han spenderade i badrummet med att fixa håret. Men är man som jag, en person som ser skola och tv-tittande som en produktiv dag, så kanske det inte är så konstigt att det låter som mycket.
Tillbaka till ämnet, när jag kom in i matsalen så satt inte bara mamma där. Jag satte mig försiktigt ner brevid Audrian och fick kämpa mot instinkten att ta hennes hand. Mamma såg mer bestämd ut än någonsin och jag visste verkligen inte vad jag skulle tro. För att inte göra något värre så satt jag bara tyst och väntade på att hon skulle börja. Audrian såg vettskrämd ut och visste inte var hon skulle titta, så till slut valde hon att bara stirra ut i luften. Efter vad som kändes som en evighet började mamma äntligen säga något.
"Jag gör inte det här för att gå emot min mamma, det är det sista jag vill göra och jag vill inte heller att ni ska göra det. Jag håller med henne på vissa punkter och hon har rätt i det hon gör, men sanningen är att hon inte kommer att finnas med oss för evigt och snart är det jag som har ansvaret över er båda. Därför vill jag att ni berättar allt som finns att säga om det här."
Jag visste inte vad jag skulle tro, det var som om mitt hjärta sjönk och lättade samtidigt. Jag försökte få Audrian att titta på mig men hon satt kvar med blicken fäst framåt. Det var upp till mig att börja berätta och det hela utecklades snart till det mest känslomässigt utmattande samtal jag någonsin varit med om. Mamma hade sagt att hon ville veta allt och hon hade menat det. Så fort jag försökte utelämna något så kom hon med följdfrågor som tvingade fram minsta detalj. Hon rörde inte en min under hela samtalet och det gjorde mig nog mer nervös än något annat.
När jag äntligen fått ur mig allt så kände jag mig tom inombords. Alla känslor som jag hållt inom mig så länge hade släppts ut och lämnat ett tomrum efter sig. Audrian hade inte sagt ett ord under hela tiden utan bara nickat eller skakat på huvudet när mamma frågat henne något. Hennes kinder var randade av tårar. Mamma satt tyst och funderade en bra stund innan hon fortsatte.
"Jag har hela mitt liv fått höra från mina föräldrar att all kärlek är bra kärlek och jag har alltid trott på dom orden. Jag är fullt medveten om varför min mamma har gjort som hon gjort och jag förstår vad det är som driver henne, men jag står inte ut med att se hur dåligt ni mår. Även om er relation är något utöver det vanliga, så verkar ni fullt medvetna om var gränsen går och håller er till den. Därför kommer jag inte att hålla er ifrån varandra, men, det hela hänger på att ni följer mina regler."
Jag kunde knappt tro mina öron, jag var beredd på att ge vad som helst för att få vara med Audrian igen. Medan vi fick reglerna uppradade för oss så kände jag mig otroligt lättad. Det var i princip samma sak som vi gjort innan, förutom att vi inte fick sova i samma rum.
"Och en sak till. Så länge vi har turen att ha Ofelia hos oss så gäller hennes regler. Som jag sa så tänker jag inte gå emot min egen mamma och hon är fortfarande den som bestämmer över Audrian."
Så fort hon började resa sig upp så kastade jag mig runt hennes hals.
Jag kunde inte dölja min glädje, och jag kunde inte komma på någon anledning till varför jag skulle vilja göra det. Men för första gången sedan det här började så fick jag se min mammas ansikte visa glädje i närheten av mig istället för den vanliga oron.
Hon kramade om Audrian också innan hon lämnade oss för oss själva.
"Jag låter er ha en stund för er själva, men jag vill se att Audrian är tillbaka på sitt rum om 10 minuter."
Det tog en stund efter att hon gått för att allt skulle sjunka in och vi kunde inte annat än att stirra på varandra i början. För första gången sen den där hemska natten så stod hon framför mig och såg vackrare ut än någonsin.
Till slut vaknade min kropp till liv igen och jag kunde inte hindra mig från att dra henne till mig. Jag kände hennes armar runt min hals och med det kändes livet komplett igen, om än bara för en liten stund.
Jag visste att det kunde dröja länge innan vi skulle få vara tillsammans på riktigt. Även om jag längtade efter den dagen mer än något annat och mormor inte hade varit annat än hård mot mig den senaste tiden så skulle jag aldrig få för mig att önska livet ur henne. Hon var min älskade mormor och mamma till Audrian, därmed var hon en viktig del i våra liv, men nu visste vi att vi skulle få finnas där för varandra i den sorgen.
Bara någon vecka senare så kallade mormor Audrian till sig. Hon lämnade sällan sovrummet längre men på något sätt så visste hon ändå alltid vad som pågick i resten av huset.
"Jag vet vad din syster har gjort och jag klandrar henne inte. Jag har mina anledningar till varför jag har hållt er ifrån varandra men jag kan inte kräva att det fortsätter efter min död."
"Hur visste du..?"
"Jag må vara gammal, men jag är varken blind eller döv, det är inte svårt att märka att både du och Rafael varit gladare än på länge den senaste tiden. Nu hoppas jag bara att du inte hatar mig för det jag har gjort."
"Mamma.. Säg inte så, jag skulle aldrig kunna hata dig."
"Det är svårt att veta ibland.. Jag hoppas att jag inte varit för hård mot dig."
Audrian sänkte blicken och rummet föll i tystnad. När Ofelia inte sa något mer på en stund så tittade hon upp igen, bara för att se att hon redan lämnat henne. Jag hörde Audrians gråt genom dörren och visste att något var fel. Jag hittade henne hopsjunken på golvet brevid sängen där mormors kropp låg.
Jag hoppas innerligt att ni får vara tillsammans nu, var ni än är. Vi saknar er mer än ni kan ana och det är så tomt i huset utan er. Det var nog svårt att förlora dig morfar, jag tror att din bortgång blev för mycket för mormor och hon var nog lättad över att hon inte behövde stanna här längre än hon gjorde utan dig.
Rafael
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar