Växthuset, det är alltid tomt den här tiden, där kommer ingen att störa mig.
Klockan var strax efter nio och balen var fortfarande i full gång. Ändå kunde han inte komma därifrån fort nog. Han försökte hålla tillbaka tårarna tills han var framme.
Han var inte beredd på synen han möttes av innanför dörren. Chocken av att se sin bror med någon fick honom att glömma sig själv en stund.
"Eh, förlåt. Jag trodde att det skulle vara tomt.. Jag visste inte att du hade en tjej här.."
Marvin svängde runt och såg lite rädd och väldigt generad ut.
"Frost.. Är balen redan slut?" Han hade svårt att stå still och Frost skymtade ett bekant ansikte bakom honom.
"Kim?"
Han sjönk ihop på marken.
"Åååh! Kan den här kvällen bli värre?!"
Det gick inte att hålla borta tårarna längre och han började snyfta högljutt.
Marvin stod som fastfrusen en sekund innan han gick fram till sin bror och Kim följde tätt efter.
"Låt mig va!"
"Kom igen Frost, vad hände?"
"Kan vi göra något?"
Marvin drog upp honom på fötter igen och dom ledde honom till deras rum där Ethel befann sig.
Det tog tid innan Frost hade lugnat ner sig nog för att kunna prata om vad som hänt, alla tre satt tålmodigt och väntade på att få höra om kvällen.
"Allting började jättebra, hon var överlycklig över limousinen, gav mig komplimanger för den dumma kostymen som hon valde ut och hon var nöjd med att jag övat på att dansa. Jag vågade inte säga att jag inte var bra på det än. Försökte undvika dansgolvet istället. Det dröjde inte länge innan hon slet ut mig dit ändå.
Jag var så nervös att jag inte ens kunde hålla takten och jag kunde inte sluta trampa henne på tårna.. Till slut skrek hon åt mig, mitt bland alla andra, att jag förstört hennes kväll och inte förtjänade henne. Alla stirrade och jag kunde inte stanna kvar så jag sprang.."
"Ååh, om jag bara fick tag på henne, då skulle hon få ångra den här kvällen."
"Ethel! Gör inget dumt.. Det var mitt fel, jag skulle ha lärt mig att dansa."
"Det var inte ditt fel och du ska inte tro något annat, hon är lika hemsk som sin bror."
"Kim, Marvin, jag hoppas att ni inte tog illa upp av det jag sa tidigare. Det var inte menat mot er. Det blev bara lite mycket av att se ännu ett lyckligt par när jag är så misslyckad. Alla har någon utom jag."
"Frost, jag har ingen heller."
"Men du är min syster, du är för ung för att dejta."
"Jag är äldre än dig!"
Marvin och Kim sneglade på varandra och båda två rodnade lite. Det som hände i växthuset hade varit i stundens hetta, Marvin visste inte om det fanns något mer där. Även om det bara var en knapp timme sedan så kändes det som en helt annan värld.
Ute på tomten hade Evert och Kelly dykt upp. Dom hade varit upptagna på annat håll på balen och missat scenen mellan Frost och Tiffani, nu njöt dom av en stund för sig själva på studsmattan.
"Jag kan se allt härifrån."
"Vad ser du?"
"Allt som varit och allt som kommer att vara. Det är så vackert."
"Min utsikt är inte helt fel heller."
"Jag är allvarlig, kolla själv."
Han gav henne en lätt kyss och la sig sedan försiktigt brevid.
"Du har rätt, det är vackert."
"Jag kan se vår framtid."
"Berätta."
"Jag kan se oss tillsammans när vi är gamla och grå, lyckliga, omgivna av massor av barn och barnbarn."
Han vände blicken mot henne och studerade henne noga där hon låg och stirrade upp mot stjärnorna. Hon var ett ensambarn själv men verkade trivas med att vara omgiven av hans stora familj.
"Hur många barn vill du ha?"
Hon vände sig om och la sig med ansiktet nära hans.
"Minst 7!"
"7 stycken?! Är du helt säker på det?"
"Ja, jag vill ha en familj som din."
Hon kysste honom och han la armarna om henne och drog henne närmare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar