Kapitel 135

Innan Ethel ens öppnat ögonen så kände hon att något var fel. Medan hon kröp mot stegen för att ta sig ur sängen så sneglade hon mot andra sidan rummet. Frost var tillbaka och vad som än hände igår så var det tillräckligt för att påverka hans känslor även i sömnen. Hon kunde inte riktigt känna av vad det var, det var svårt med sovande personer. Deras drömmar påverkade för mycket. Hon hade lärt sig att kontrollera sin förmåga och kunde välja när hon ville känna av andras känslor och när dom skulle känna av hennes, men hon hade för vana att känna av rummet när hon vaknade varje morgon.

Hon blev förvånad när Evert började dra sig ur sängen direkt hon tagit sig ner på golvet. Han brukade annars sova så länge som möjligt, vilket betydde halva dagen på helgerna.

"Vad gör du vaken nu?"
"Mmmh, har en.. *gäsp* ..dejt idag. Måste.. vakna.."
"Hon måste vara speciell för att få dig att kliva upp så här tidigt."
Han satte ner fötterna på golvet och stirrade framför sig med halvöppna ögon.
"Mmhm, Kelly ordnar en.. *gäsp* ..picknick."
"Crazy Kelly?"
"Mmva? Eh, jag antar det?"
"Jag visste inte att du var intresserad av sånt."

Hennes retsamma blick fick Evert att sträcka sig efter kudden och han gjorde ett halvhjärtat försök att slå henne med den innan han gav upp.

Ethel drog fram sina kläder och klädde på sig medan Evert försökte vakna till liv och gjorde samma sak. Hennes föräldrar hade många gånger frågat om hon inte ville ha ett eget rum, särskilt nu när dom var tonåringar, men hon kunde inte tänka sig att vara avskild från sina tre bröder. Hon ville ha dom nära, så länge som möjligt.

Högljudda gäspningar från andra sidan rummet fick Ethel att vända sin uppmärksamhet mot Frost. Hon kände av en uppsjö av negativa känslor från honom men var noga med att inte spegla dom i sitt eget ansikte.

"Var tog du vägen igår? Du var ute så sent, utan Dex dessutom."
"Jag vill inte prata om det."

Han försökte låta normal men så nära som dom var så visste alla att han försökte dölja något, men bara Ethel kunde veta hur dåligt kvällen hade gått. Han gav henne en blick som bad henne att inte säga något.

Everts nyfikenhet kunde han däremot inte stoppa.

"Var du ute med en tjej Frostie? Det var du, va? Kan inte ha gått bra så sur som du ser ut."
"Mm, visst. Låt mig va."

Med det släpade han sig ur rummet och Ethel var snabb på att följa efter.

Köket var fortfarande tomt och hon passade på att försöka få sanningen ur sin bror.

"Frost, vad hände egentligen? Du mår ju värre än du ser ut."
"Jag vill inte prata om det."
"Snälla, berätta. Jag står inte ut med att du mår så här. Kan vi inte prata om det?"
"Ethel, låt mig och mina känslor vara. Jag vill må dåligt och jag vill vara ensam, det passar efter igår."
"Du gör mig så orolig, först är du ute halva natten och sen mår du så här när du väl kommer hem."

Hon fick inget svar och började till slut lämna rummet. När hon passerade honom reste han sig och tog tag i hennes arm.

"Lova att du inte säger något till Dex, han kan inte få veta."
"Frost, vad är det?"
"Ethel, lova mig det."
"Jag lovar.. Säg vad det är nu."
"Inte här, vi kan prata ute."

En stund senare satt dom på gungorna i tystnad. Frost hade ryggen mot henne och hon väntade tålmodigt på att han skulle börja prata.

"Ehm.. Jag var på stranden med Nicky och Yvette igår. Fick min första kyss."
"Med Nicky eller Yvette?"
Frost svängde runt och gav henne en arg blick.
"Med Yvette såklart!"
"Ta det lugnt brorsan, det var ett skämt. Vad hände? Var det hemskt? Känns som något litet att bli så upprörd över."
"Nej, kyssen var, bra.. Mer än bra.. Vilket bara gör det hela värre."

"Jag skulle simma till bojen och tillbaka. När jag kom upp på stranden igen var dom borta."
"Så dom lämnade dig bara?"
"Ja.."
"Och du fick gå hem?"
"Mmm.."
"Det var taskigt av dom men överreagerar du inte.."
"Utan kläder.."

Ethel stirrade på honom med öppen mun.

"Vänta bara tills Dexter får reda på det här, då ligger dom illa till."
"Ethel! Du får inte berätta för honom."
"Nej nej, jag ska inte berätta.. Men du borde göra det."
"Jag vill inte att någon ska veta det här, jag kan hantera det själv."
"Är du säker?"

"Frost, du vet väl hur mycket du betyder för mig. Jag vill bara att du ska må bra."

Han ställde sig upp och gav henne en kram.

"Du vet väl att du är min favoritsyster."
"Dummer, jag är din enda syster." 
"Och det är jag glad för, jag hade nog inte stått ut med en till av dig."

Hon körde in fingrarna i sidan på honom och han böjde sig skrattandes. Hon visste alltid hur hon skulle kunna få honom på bättre humör när han väl pratat om vad som var fel. Han hade alltid tyckt att det var hans uppgift att skydda henne, men Ethel visste att det var han som behövde skyddas och hennes jobb att skydda honom när Dexter inte räckte till.