9 tonåringar i huset, nej, 10 stycken med Kelly. Jag hoppas att vi fick ut henne i tid, att hon inte påverkats för mycket av sin uppväxt.
Han vände den sista pannkakan och som på beställning började trötta tonåringar dyka upp i köket.
Mikail passade på att prata med alla medan han delade ut tallrikar med pannkakor och försökte se till att alla åt innan dom drog sig vidare för att göra sig klara inför skolan. Här någonstans var det som ljudnivån gick upp i huset. Det var bråk om upptagna badrum, frenetiskt letande efter försvunna skolböcker och sista minuten-plugg inför prov.
Han blev fortfarande förvånad över att dom flesta av barnen behövde springa för att hinna med bussen trots att alla var uppe i tid, utom Evert som försov sig lite väl ofta även om han gick upp för att väcka honom flera gånger.
När morgonens stress var över kollade han posten.
Inget brev från Ford idag heller. Man kan ju tycka att en författare skulle klara av att skriva brev regelbundet.. Men men, han har väl fullt upp med att vara tonåring som alla andra.
Ford skickade brev ibland, men dom var oftast väldigt korta och intetsägande. Han gjorde det väl mest för att dom skulle veta att han fortfarande levde.
På väg in i huset igen möttes han av Ester. Han la armarna om sin fru och gav henne en puss på kinden.
"Tänk, om några år har jag dig alldeles för mig själv igen."
Han fick inget svar och la märke till hennes bekymrade blick.
"Vad är det älskling?"
"Jag är rädd."
"För vad?"
"Att bli gammal, att förlora dig, bli lämnad ensam kvar. Jag vet inte om jag skulle klara mig utan dig."
"Oroa dig inte, jag ska ingenstans. Vi har lång tid kvar."
"Det finns något som skrämmer mig ännu mer."
"Vad är det?"
"Att jag kommer förlora mig själv."
"Du är stark, det kommer inte att hända."
"Det har redan hänt, vad säger att det inte kan hända igen?"
Han bestämde sig för att spendera dagen med att försöka muntra upp henne medan huset fortfarande var tomt. Hon hade börjat ha fler och fler dagar då hon var nedstämd, men det var fortfarande många fler dagar där emellan där hon var sitt vanliga spralliga jag. Men han kände av det själv, dom var inte unga längre. Deras födelsedagar närmade sig och rädslan över att lämna barnen utan föräldrar tidigt i livet och att förlora sin bästa vän fanns där även för honom.
Ljudet av skolbussen signalerade slutet på husfriden och alla barn vällde in genom dörren. Eftermiddagens pass hade börjat. Dexter, Elmer och Ethel var dom som gjorde sina läxor direkt utan något tjat, resten krävde en del övervakning för att få jobbet gjort.
Medan läxorna blev gjorda åkte Ester iväg för att jobba och Mikail började med middagen. Det var trångt och högljutt runt middagsbordet när alla pratade i mun på varandra för att skingras så fort tallrikarna började vara tomma.
Sen kom den tyngsta tiden på dygnet för en stor familj. När handfatet exploderade i Mikails ansikte för tredje gången den veckan fick han nog.
"EVELINA!! Jag har fått nog av dina fällor!"
"Det var inte jag den här gången!"
"ETHEL!?"
"Pappa, du vet att jag inte tycker om att agera lögndetektor!"
"Ethel, snälla."
"Det var inte hon!"
"HA! Jag sa ju det!"
"Vem var det då?!"
"Fråga Kelly.. Hon är alldeles för orolig för att vara oskyldig."
"KELLY!!"
"Aw, jag trodde du tyckte om fällor, det är ju alltid du som löser ut dom.."
När dagen äntligen var över så var både han och Ester utmattade. Men han kunde återfå en del energi bara av att se henne.
"Jag trodde inte att det var möjligt, men du blir vackrare för varje dag."
"Du vet att det var ditt smicker som ledde till att vi nu har 10 tonåringar i huset."
"Det är jag väldigt medveten om, men jag kan inte hålla inne med sanningen."
Efter alla år tillsammans så somnade dom fortfarande tätt intill varandra varje natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar