Kapitel 12

Varje morgon börjar med att Trillian tar hand om Didrik. Han ska matas, rapas, gosas och bytas på. Sen hinner hon precis med lite frukost innan det tutar utanför dörren.

Då är det bara att hoppas att barnvakten är i tid och sen hoppa in i bilen för att åka till jobbet.

På kvällarna försöker hon förgäves att få Kalle att komma på besök och träffa lillen. Än så länge så går det inte att avgöra vem Didrik är mest lik av Kalle och Garret och Trillian är orolig. Men hon är helt övertygad om att bara Kalle få se hur underbar han är så kommer det inte att spela någon roll om det skulle visa sig att det inte var hans barn. Kalle svarar när hon ringer men har alltid någon dålig ursäkt till varför han inte kan komma över och hon undrar om han misstänker något, om han verkligen trodde att barnet var hans så skulle han väl vara här nu, eller?

Det är till slut dags för Didrik att fylla år men det är inget vidare kalas när bara mamma är med.

Trillian älskar sin son över allt annat men hon kan inte förneka att hon hade blivit så lycklig om det visat sig att han hade vilken annan hårfärg som helst, det går inte längre att ta fel på vems son han är, Garrets.