Det dröjer inte länge efter att Riley flyttat in innan Essibel börjar må dåligt. När hon står och målar en dag så drar illamåendet över henne så snabbt att hon måste rusa till toaletten. Hon vågar inte riktigt hoppas men plockar fram ett test som hon köpt några dagar innan och det visar positivt. Hon ler vid tanken på att hennes första barn redan växer inom henne och springer till Riley för att berätta. Riley som alltid har önskat sig en stor familj blir minst lika glad som Essibel över nyheten och efter att ha pratat en stund så kommer dom överens om att det är bäst att dom gifter sig innan barnet kommer.
Dom har inte råd med något stort bröllop då huset slukar alla pengar dom får in, men det blir en riktigt fin liten cermoni med Didrik som vittne ute i trädgården och Essibel kan se att hennes lycka verkar smitta av sig på hennes bror. Han ler nämligen för första gången sedan Trillian dog.
Innan Didrik går hem så passar han på att bjuda in paret till sin inflyttningsfest. Riley är så ivrig över att få gå på fest att han inte ens väntar på sin gravida fru. Didrik har flyttat in på gården mitt emot deras och Essibel är glad att han höll sig nära så att dom kan träffas ofta.
Den hon är gladast att se där är Ayla, som hon saknar att ha henne i huset och hon har svårt att slita sig ifrån sin brorsdotter alls under kvällen.
Men hon bestämmer sig för att det är otrevligt att inte hälsa på dom andra gästerna och det finns en äldre man där som nästan ser lite bekant ut, men hon kan verkligen inte placera honom. Är det något med hans ansiktsdrag, känner hon någon släkting till honom?
Det här var en hemlighet som Trillian tagit med sig i graven och därför står nu far och dotter helt ovetandes om vem den andre är och småpratar på en fest som två främlingar.
Familjen behöver alla pengar dom kan få så Essibel fortsätter att jobba med sina målningar när hon helt plötsligt känner något rinna nerför hennes ben och en obeskrivlig smärta i magen får henne att skrika rakt ut. Barnet är på väg! Riley är på jobbet så hon ringer sin bror som får hjälpa henne till sjukhuset istället.
All smärta från förlossningen är bortglömd i samma ögonblick som Essibel håller sin dotter för första gången. Hon ler och och säger bara en enda sak, Embla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar