Nu är Trillian less på sitt jobb i stadshuset. Hon står inte ut längre att omge sig med alla dessa robotliknande ja-sägare som inte vågar sticka ut minsta lilla av rädsla för att tappa röster. Nej, hon vill hitta något nytt och spännande, men vad?
Hon vandrar runt i staden ett tag och blir plötsligt väldigt kissnödig, hon springer in i närmaste byggnad och ber att få låna toaletten. När hon kommer ut igen så ser hon sig om i byggnaden och möts av glada färger och anställda som pratar och skrattar. Hon känner att det här är ett ställe för henne och letar genast reda på personalchefen och går därifrån med ett nytt jobb inom affärer.
Hon känner att det kan vara bra att vara trevlig mot sin nya chef och bjuder därför hem honom så att dom kan lära känna varandra.
Rico som han heter visar sig vara riktigt trevlig och inte reagerar han på den udda inredningen av huset heller, han och Trillian hittar varandra snabbt och hon tror att dom kommer att bli riktigt bra vänner.
Men det är inte bara jobb som gäller för Trillian. Essibel ska fira ännu en födelsedag och även om Trillian är glad så tycker hon att barnen blir stora alldeles för fort. Allt hon vill är att stanna tiden, det känns ju som att hon själv var barn alldeles nyss och snart är hennes egna vuxna.
Essibel är inte bara envis, allt ska vara helt perfekt också. Trillian ser oroligt på när hon kämpar med att få till den stora tofsen på huvudet och hur noga hon är med att alla lockar ska falla på precis rätt ställe.
I födelsedagspresent fanns det bara en sak som Essibel ville ha, ett staffli. Trillian hinner knappt bära in det i rummet innan hon är framme med duk och pensel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar