Just när Trillian gett upp på att få se Kalle igen så står han utanför hennes dörr, hon sätter ner Didrik, skyndar sig ut och stänger snabbt igen dörren efter sig så att han inte ska hinna få en skymt av hennes sons blonda kalufs.
Hon vet inte riktigt vad hon ska förvänta sig av hans besök så hon börjar försiktigt att prata lite med honom och undrar vad han har att säga om sin långa frånvaro.
Han säger inte mycket mer än att han är ledsen att han inte kunnat komma tidigare och sen ler han på ett sätt som får henne att glömma bort all besvikelse och när han lägger armarna runt henne så njuter hon bara av närheten, så hon har saknat honom.
Efter en stund tar hon mod till sig och bjuder in honom, hon är väldigt orolig över hur han ska reagera men hon tycker att det är värt ett försök och säger "Det här är Didrik, din son". Hon håller andan i väntan på hans svar och sekunderna känns som år. "Han är underbar" säger Kalle och ler "vilken underlig hårfärg han har fått, kanske någon av dina föräldrar var blondin för det kommer då inte från min sida" fortsätter han och skrattar till lite.
Det är nästan så att Trillian undrar vad det är för lättlurad typ hon fallit för men hon är glad att han inte är arg på henne. På kvällen frågar han om hon behöver någon hjälp med att ta hand om Didrik och om han kanske ska flytta in, hans tidigare barn är så stora nu att dom klarar sig själva och han vill gärna spendera så mycket tid som möjligt med lillen. Trillian känner sig lite osäker på om hon verkligen är redo för ett så stort steg, men för Didriks skull säger hon ja.
Nästan alla tvivel hon hade om inflyttningen var rätt beslut försvinner när hon ser hur glad Didrik är med Kalle, han behöver verkligen en pappa, även om det inte är hans biologiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar