Efter allt som hänt så är inget sig likt i huset och Didrik känner att han behöver prata med någon. Dafne har än en gång flytt ner i källaren till sina instrument och han går ner efter henne bara för att upptäcka att hon inte är där. En ny våg av sorg för sin mor väller över honom och han måste ta stöd mot väggen, då rör den sig under hans vikt. Tårarna stannar upp i ren förvåning och han trycker mer på väggen bara för att upptäcka en hemlig dörr.
På andra sidan hittar han ett rum upplyst av några stearinljus och mitt i rummet svävar Dafne. Han kan inte tro det, hans fru, en vampyr? Han vet inte vad han ska ta sig till och backar sakta ut ur rummet för att inte väcka henne. Han sitter länge i sitt rum och bara stirrar framför sig innan han inser vad han måste göra.
Han kan inte leva med en vampyr, han skulle aldrig känna sig helt säker och han skulle hela tiden oroa sig för vad hon skulle kunna ta sig till med Ayla. När Dafne till slut kommer ut från sitt gömställe så konfronterar han henne och säger att hon inte kan stanna. Hon protesterar vilt och säger att allt hon någonsin velat var att bli en vampyr och att hon kämpat länge för att ta sig dit hon är idag.
Didrik lyssnar knappt, kvinnan han älskade har dött, och hon gjorde det självmant. Han klarar inte av att se henne längre och får till slut ut henne ur huset.
När Didrik har lugnat ner sig så börjar han oroa sig för Ayla, visst, Dafne var inte den bästa mamman till henne, men han var inte beredd på att uppfostra henne helt på egen hand. Men om hans mamma klarade av livet som ensamstående förälder så borde väl han också göra det? Han önskar bara att han kunde prata med Trillian en sista gång och få råd om sin situation.
Det dom inte vet är att Trillian fortfarande vakar över sina barn, även om dom inte ser henne.
När Essibels födelsedag kommer så känner ingen för att fira, dagen går förbi i en dyster ton men nu när Essibel blir ungdom så tänds ett litet ljus av hopp om framtiden inom henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar