Kapitel 129

Elmer och Evelina spenderade flera dagar i veckan med att träna tillsammans. Elmer ville se bra ut inför sin flickvän och Evelina ville både se bra ut inför balen men hon tränade även inför framtiden. Hon var helt bestämd på att bli brandman så fort hon gått ut skolan och för det krävdes bra fysik.

Elmer hade även utvecklat ett intresse för reparationer och fixade bland annat kranen i köket som droppat länge.

Audrian försökte att fördriva sin tid med att måla, hon fick aldrig en chans att ens se Rafael då Ofelia var noga med att ha koll på henne hela dagarna och låsa hennes dörr på nätterna. Ethel hade mått precis lika dåligt som dom två och försökte desperat att få alla på bättre humör.

" Audian, leka?"

Ethels röst bröt hennes koncentration och tårarna kom direkt. Hon begravde ansiktet i händerna och snyftade högt.

"Inte gråta, snälla Audian."
"Ethel, låt mig va."

Ethel tog sig vidare till övervåningen och in på nästa rum.

Även om hon inte sagt något så visste Rafael att hon var där utan att ens vända sig om.

"Ethel, gå härifrån! Jag vill vara ensam." 

Hon stod inte ut med att känna deras sorg hela tiden men hon visste inte vad hon kunde göra när ingen av dom ens ville veta av henne.

"Jag vet inte vad jag ska göra, jag står inte ut med att se dom på det här sättet. Det gör ont att se honom så här. Jag känner mig så maktlös, jag är hans mamma men han vägrar prata med mig."
"Det kommer att bli bättre, han måste ta sig igenom det här på egen hand. Du kommer att finnas där för honom när han är redo och behöver dig."

Ester blev alltid lugnare av att prata med Cory men hon kände en oro över hur det skulle gå för hennes son och syster så fort hon gick förbi deras stängda dörrar.

Till slut lyckades hon ändå få lite kontakt med Audrian och hon började ta sig ut ur sitt rum och engagera sig lite i resten av familjen. Hon valde att närma sig Frost och han var så lycklig över den extra uppmärksamheten, även om hon i själva verket mest bara satt och stirrade på honom när han lekte.

Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden och få vara liten igen. Frost har inga bekymmer i världen och här sitter jag som en fånge i mitt eget hem.

Det hjälpte henne knappast att Ofelia fortfarande vakade över hennes minsta rörelse i huset. Ofelia var dock bestämd på att hennes dotter inte skulle få en chans att göra något med sin systerson.

Ofelia & Zack

Bättre sent än aldrig, har länge gått med den här videon i huvudet och nu blev den äntligen gjord.

Kapitel 128 del 2

"Vi fortsatte att röra oss runt i huset vissa nätter under flera månader. Dagarna var så plågsamma då det var för stor risk att bli påkomna för att vi skulle våga göra något, men jag levde för nätterna."

"Rafael, jag är rädd. Vad kommer att hända om dom kommer på oss?"
"Vi är försiktiga, det kommer inte att hända."
"Men om dom gör det?" 

"Jag kommer aldrig att låta dom ta dig ifrån mig. Vi har inte gjort något fel."

"Men det dröjde inte länge innan risken att bli upptäckt på våra träffar runt om i huset blev för stor. Elmer hade också börjat få sena besök och en natt såg vi honom och Alva utanför fönstret. Efter det höll vi oss till Rafaels rum."

"För att vara extra försiktiga så la jag mig alltid i min egen säng först och väntade på att alla skulle somna. När jag var helt säker på att ingen var vaken, smög jag upp för trappan och kröp ner hos honom. Vi sov bara med varandra, men det var min höjdpunkt på dygnet och jag har aldrig känt mig tryggare än jag gör i hans armar."

"Det var tills mamma kom på oss. Jag hade missat att hon inte lagt sig än och hon hörde mig gå upp för trappan. När hon kom in i rummet så låg vi i sängen och kramades och hon fick spel. Resten vet du redan."

"Men jag förstår inte, han är som en bror för oss, hur kunde ni göra något sånt?"
"Det är inte som att vi har gjort något, vi har inte ens kysst varandra."
"Usch, hur kan du ens säga nåt sånt?"
"Du ville veta, jag säger bara som det är. Men mamma vägrar förstå och nu är jag fast i det här rummet för resten av mitt liv och jag kommer aldrig att få vara i närheten av honom igen."
"Okej, du är min syster och jag älskar dig, men varför vill du så gärna vara med honom?"
"Det är inget jag har valt och om du visste hur ont det gör att inte få vara nära honom så skulle du stötta mig istället för att kritisera. Det faktum att det har tagit mig veckor för att sluta gråta och kunna prata om det borde vara en hint."

Evelina visste att det hade tagit otroligt hårt på både Rafael och Audrian, det här var första gången någon av dom pratat sen dom blivit upptäckta. Annars hade dom mest legat på sina rum och gråtit och vägrat både att äta och träffa någon. Även nu var Audrians ögon rödgråtna. Men hon hade inget positivt att säga till sin syster just nu och valde istället att lämna rummet.

Kapitel 128 del 1

"I början var allt precis som det alltid har varit, vi fortsatte bara i våra invanda spår. Han höll min hand och ledde mig genom huset, la armen om mig i soffan när jag frös och sånt som vi alltid har gjort. Jag menar, jag har alltid sett upp till honom och han får mig att känna mig trygg, jag trodde att det bara var en fånig förälskelse som skulle försvinna på nolltid."

 "Men ju mer tid som gick så la jag märke till vissa förändringar, vi har alltid varit helt öppna med varandra och har inga problem att prata om något. Ändå kunde jag få känslan ibland av att han undanhöll något från mig och han kunde bli tyst mitt i ett samtal och nästan verka lite blyg."

"Jag minns när det hände som om det var igår. Det där helt oväntade ögonblicket när allt förändrades. Jag kan för mitt liv inte minnas vad det var han klagade över, men han hade kommit till mig som vanligt för att få ur sig sin irritation."

"Det var inte svårt att få honom på bättre humör och vi kramade varandra som vi alltid gör. Jag har ingen aning om vem det var som höll kvar eller vad det var som fick oss att göra det, troligen var det båda två."

"Mitt i allt så hade kramen förvandlats till något mer och ingen av oss ville släppa. Det var så många känslor som plötsligt släpptes lös inom mig, en del av mig ville krama honom hårt och aldrig släppa taget medan något inom mig sa att det inte var rätt. Jag vet inte om det var rätt att ignorera den rösten men jag kunde inte dra mig ur."

"Vi pratade aldrig om det men visste att vi skulle vara tvungna att hålla den delen av vår relation hemlig för omvärlden, det gjorde nästan ont i mig att inte kunna vara så nära som jag ville hela tiden. Att stå bara en liten bit ifrån varandra men inte kunna sträcka ut en hand för att få känna honom när någon annan var nära. Men vi hade nätterna tillsammans, ostörda."

"Kom, följ med mig, jag vill visa dig något."

"Han tog min hand och ledde mig nerför trappan och in i hobbyrummet."

"Där hade han lagt ut en filt på golvet, tänt ljus och dukat upp för en picknick. Det var så otroligt romantiskt med snön som föll utanför fönstret och ljuset som dansade i rummet."

Kapitel 127

*Knack knack*

Ford suckade djupt över avbrottet i hans skrivande.

"Vad vill du?"

Dexter kom in i rummet och än mer irriterad reste han sig upp från stolen.

"Jag sa inte åt dig att komma in."
"Kom och spela med mig."
"Jag har inte tid, lämna mig i fred."
"Vad gör du?"
"Skolarbete."
"Men, det är söndag. Du har ju jobbat på det hela helgen, mitt var färdigt i förrgår."

Ford var alldeles för medveten om hur lätt hans tvilling hade det i skolan. Dexter klottrade ner några sidor på nolltid och lärarna höjde honom till skyarna, Ford fick spendera större delen av sin fritid med skolarbete och kom ändå aldrig upp i riktigt samma nivå. Han var less på att alltid få det kastat i ansiktet och nu hade han fått nog.

"Tror du inte att jag vet vilken dag det är?! Jag har suttit här och kämpat hela helgen medan du bara sitter där och spelar schack, tror du inte att det finns annat jag skulle vilja göra istället? Men nej, geniet Dexter måste komma hit och kasta sin överlägsenhet rakt i ansiktet på mig. Dumma lilla Ford kan inte veckodagarna, han kan inte lära sig nånting alls. Du ska inte tro att du är smartare än någon annan för det är du inte!"

"Hej, lugna ner dig. Jag ville bara att du skulle komma och spela med mig. Jag kan hjälpa dig med ditt arbete om du vill så du blir klar nån gång."
"Jag behöver inte din hjälp. Lämna mig i fred."
"Okej, jag får väl se om Evelina vill spela med mig istället."

Dexter kunde inte förstå vad Ford var så arg över. Han tyckte om sin bror och hade inget emot att hjälpa honom om han behövde det, men Ford blev alltid sur på honom när han försökte och han förstod inte varför.

Han lyckades överatala Evelina till att spela med honom. Hon stannade dock inte länge då hon snabbt blev uttråkad av bristen på spänning i spelet och det faktum att Dexter vid det här laget vann varje parti mot alla i familjen.

Även om Rafael och Audrian utåt sett bara blev ett mer och mer udda par så verkade deras relation bli djupare med tiden. Dom hade börjat stänga ute andra personer ur deras liv och höll sig mer för sig själva än innan. Audrian som förut föredragit att vara helt ensam kände en ny sorts trygg ensamhet tillsammans med Rafael och han var mer än villig över att bortse från det faktum att hon än så länge var ett barn, det enda barn han tolererade att ha i närheten.

Det dröjde däremot inte länge innan även hon skulle börja lämna barndomen bakom sig. En trippel födelsedag igen med Mikail och systrarna var på gång. Audrian kände sig nervös över ljusen och när Ofelia vägrade låta hennes tårta vara utan ljus så fick hon i alla fall henne att låta bli att tända dom. Evelina stod istället och stirrade en stund på dom dansande lågorna innan hon blåste ut ljusen.

Precis som Ester så kände sig Mikail inte särskilt annorlunda nu när han blivit äldre. Evelina kunde däremot se alla spännande saker som tonåren skulle föra med sig och kunde inte låta bli att le.

Även Audrian kände sig annorlunda, på ett sätt som hon inte förväntat sig.

Kapitel 126

Rätt som det var så fyllde fyrlingarna år. Till skillnad från alla tvillingar som var väldigt olika hela bunten så var fyrlingarna, trots sin olikhet i utseendet, otroligt lika personligheter vid en första blick. Alla fyra var otroligt lätta att ha att göra med och krävde nästan ingenting för att underhållas. Dom trivdes bäst i varandras sällskap och ville aldrig vara ifrån varandra någon längre stund. Det var lätt att se alla fyra som likadana när dom kom som i ett paket tillsammans, men tittade man lite närmare kunde man se några skillnader i deras personligheter.

Frost, den enda fyrlingen utan vingar. Hans bruna hårfärg förbryllar familjen då ingen kan minnas att den någonsin funnits i släkten. Mikails älvlika elegans och Esters smidighet lyser med sin frånvaro och varje liten rörelse han gör ser på något sätt onaturlig ut, som om han inte var gjord för sin kropp.

Ethel, ensam tjej bland dom 8 syskonen men lika glad för det. Med en älvas elegans och ett stort leende var hon familjens goda fe. Var någon ledsen, orolig eller upprörd så var hon snart där för att lysa upp tillvaron. Hon var väldigt känslig för stämningen i huset och försökte alltid att hålla familjen på bra humör.

Marvin, han gjorde inte mycket väsen av sig men man hittade honom oftast lugnt svävande nära fönster eller lekandes med blommor. Det fanns inget tvivel om saken att om han hade fått vara ute hela dagarna så hade han varit det, om han kunde övertala dom andra tre som hellre höll sig inne i värmen nu när vintern anlänt igen.

Evert, Ester kunde svära på att även när det var full fart på honom så såg han trött ut. Han var helt klart gruppens sjusovare och vaknade inte för något när han väl somnat, vilket han gjorde ofta. Det var många gånger han hittades sovandes i ett hörn en bit ifrån dom andra tre, blev buren till sin säng genom ett hus fyllt av livliga barn utan att vakna till ens lite.

Men dom var inte ensamma om att fylla år, Elmer och Rafael var på väg att ta ett första försiktigt steg ut ur barndomen och ge sig in i dom hormonfyllda tonåren.

Det var otroligt svårt att se några likheter alls mellan dom här två bröderna. För Elmer handlade allt om familjen och han gjorde allt han kunde för att underlätta livet för sina föräldrar och morföräldrar.
Rafaels liv fortsatte att cirkulera runt sig själv, tv:n och Audrian som fortfarande var den enda personen i familjen han stod ut med. Han hade aldrig erkänt det om någon frågade men han hade blivit ganska fäst vid henne vid det här laget.

 Ester hade länge pratat om hur mycket hon tyckte om den gamla bilden hon hade från när alla tvillingar var små och ville samla ihop hela familjen på en bild. Efter många om och men så fick fotografen till slut en bild på alla 14 personer från 3 generationer.

Kapitel 125

Med huset fullt av barn så blir det mycket städning och det var dags för barnen att hjälpa till. Alla fick några sysslor tilldelade sig för att underlätta för hela familjen.
Det var städning av toaletter,

diskning

och även dom som totalt struntade i allt som kunde tolkas som att "hjälpa till". För Rafael var det nog med att försöka få läxorna gjorda innan han landade i soffan för resten av kvällen.

Ford kämpade på med sina läxor, det tog mycket tid för honom, men gav bra betyg.

När han äntligen var klar med läxorna så låste han in sig på sitt rum med en bok för att kunna läsa i fred. Att det var hans rum var inte tillräckligt för att få vara i fred med 5 andra barn i huset. Låste man inte dörren så var det som att sätta upp en "välkommen in"-skylt och man blev störd mest hela tiden av någon som ville något eller bara lekte sin väg genom varenda rum i hela huset.

Dexter hade fått ett schackbräde i present och där spenderade han mycket av sin tid. Läxläsningen gick på nolltid för honom, något som Ford inte var lycklig över, så han hade mest fritid av syskonen.

Efter husbygget så hade en sak förändrats med Audrian. Hon slutade direkt att sova inne hos Ofelia och Cory och till en början hade Ofelia trott att det var för att hon fått ett eget rum. Tills hon gått dit för att kolla till henne en natt och hittat en tom säng. Efter att ha letat i varenda rum i hela huset hittade hon henne till slut inne hos Rafael.

Kapitel 124

Ester insåg ganska snabbt att det lugnaste rummet i hela huset var fyrlingarnas, småttingarna var otroligt lätta att ha att göra med större delen av tiden. Eftersom dom ändå behövde tillsyn större delen av tiden så hade dom placerat en gungstol där inne som nästan alltid var upptagen av någon vuxen. Men även om dom små var tysta och lugna för det mesta så bröt hela helvetet lös när det väl var något. Började en gråta så grät snart alla fyra, som tur var höll dom sig till samma schema så efter en hektisk stund för att ta hand om alla så la sig lugnet över rummet igen.

Det var inte ovanligt att hitta någon sakta gungandes med ett barn i famnen på nätterna heller.

I resten av huset var det fullt upp hela dagarna. Ester hade aldrig trott att någon kunde vara så lycklig över att få kliva upp klockan 6 för att steka pannkakor till 8 personer som Mikail var. Han var fortfarande familjens självutnämnda kock och så fort barnen var i skolan så tog han tag i städningen. Efter husbygget fanns det inte nog med pengar för att behålla butlern och dom fick nu klara sig utan hjälp, men Mikail verkade glad så länge han hade sin stora familj, även om han stupade i säng först av alla om kvällarna.

Det började även vara dags för Ester att återvända till jobbet och det var inte en allt för ovanlig syn att springa in i henne när hon tränade någonstans i eller utanför huset. Evelina hade svårt att förstå hur hennes syster kunde böja sig som hon gjorde men hon kunde inte hålla sig borta när det var dags att träna på jonglering med brinnande facklor.

Hon och Elmer var precis lika nära som tidigare även om han inte riktigt ville hänga med på allt hon gjorde. Han tyckte precis som Audrian att Evelina kunde bli lite väl intensiv och försöka få med honom på saker han inte kände sig bekväm med.

Veckan innan hade hon satt igång brandlarmet på skolan trots att Elmer försökt stoppa henne. Hon blev avstängd några dagar och fick en ordentlig utskällning när hon kom hem, men det gjorde henne inget, hon hade ju fått se brandmännen.

Som vanligt i huset så var det snart dags för fler födelsedagar. En trippel den här gången. Först ut var Dexter och Ford.

Nu kunde man inte undgå att se likheten mellan de två bröderna, men även olikheterna blev mer framträdande. Dexters utstrålning gjorde att det inte gick att missa honom när han gick in i ett rum. Han rörde sig elegant och bestämt och hans självförtroende var svårt att missa.

Ford var istället mer försiktig i sina rörelser. Stackarn var dessutom närsynt och det var lätt att se att han fortfarande låg lite efter Dexter i utvecklingen. Alla i huset kunde se hur olika alla tvillingar var varandra och nyfikenheten över hur fyrlingarna skulle utvecklas var stor. 

Men det var ett födelsedagsbarn kvar för dagen och nu var det Esters tur att blåsa ut ljusen.

Hon kände sig inte annorlunda alls och åren hade inte lämnat mycket spår på henne. Men hon tog en stund för att tänka över sitt liv och kunde inte vara annat än nöjd med vad hon åstadkommit hittills.