Där stod två älvor han kände alltför väl och pratade med Ofelia och Cory. Han smet osedd in på Esters rum för att varna henne innan han började ta tag i det stora problemet.
Hon hade precis klivit upp själv och såg direkt att något var fel. Han pratade snabbt och lågt och hade ett oroligt uttryck som gjorde henne illa till mods.
"Min far och syster är här. Du måste lova mig att hålla dig på avstånd och vad du än gör, håll dig borta från Tamika."
"Vad gör dom här? Och varför ska jag akta mig för din syster, jag skulle gärna vilja träffa din familj."
"Ester, du vet inte vad hon kan göra mot dig, du måste lova mig att akta dig för henne."
"Jaja, jag lovar."
Ute i hallen gjorde Cory sitt bästa för att få ut någon information alls från deras oväntade besökare. Han hade hittills fått fram att mannen framför sig hette Ari och att han var där för Mikail. Men han märkte att han var en person som helst skulle vilja vara var som helst förutom här och absolut inte ville prata med någon som Cory. Men han ville ändå ge Mikail så mycket tid som möjligt att förbereda sig på mötet så han fortsatte sina försök att prata med främlingen.
Till sist dök Mikail själv upp vid hans sida med ett bestämt uttryck i ansiktet.
"Far.."
"Mikail, äntligen. Jag tror inte att jag skulle stå ut att vänta mycket längre."
"Vad gör du här och hur hittade du mig?"
"Det är dags för dig att sluta med dessa fjanterier och komma hem. Allt jag fått höra från Iris har gjort mig orolig, jag förstår inte.."
"Har du spionerat på mig?!"
Mikail var rasande, Ester hörde honom från sitt rum och gick ut för att se vad som hände. Hon hade aldrig sett något annat än hans vanliga lugna jag tidigare så hon visste att det var något stort som hände.
"Min son, det är dags för dig att växa upp och ta ditt ansvar. Du är snart vuxen och det är du som ska ärva tronen efter mig."
"Och vad får dig att tro att jag tänker återvända?"
"Du kan knappast leva här resten av ditt liv. Du hör hemma med oss och du kommer att följa med tillbaka vare sig du vill eller inte.
Tamika tröttnade snabbt på att lyssna på grälet och såg sig om i rummet. Hon fick syn på Ester och började genast gå åt hennes håll. Ester kom mycket väl ihåg vad Mikail sagt om henne men hon kunde inte förstå hur någon så vacker skulle kunna vara något annat än vänlig, precis som Mikail var.
Men det tog inte lång tid innan hon förstod vad han menat. Tamika behövde knappt öppna munnen för att hennes verkliga personlighet skulle komma fram. Hennes påhopp var långt mycket värre än allt som Ester fått höra i skolan och hon var otroligt träffsäker med sina kommentarer. Varje ord hon sa skar som en kniv i Esters inre, hon var försvarslös.
Plötsligt befann sig Mikail där. Han hade upptäckt att hans syster försvunnit från hans sida för sent men kom till Esters räddning så fort han kunde.
"Tamika, jag varnar dig. Ester är min vän och du gör henne inte illa."
"VA? Försvarar du en simpel människa! Vänta bara tills vi kommer hem, far är riktigt arg på dig."
"Det här är mitt hem nu, jag tänker inte följa med er tillbaka."
Tamikas humör tvärvände på en sekund. Ester blev lite fascinerad över hur hon kunde växla så snabbt mellan olika känslor och undrade om det hade något att göra med att dom var syskon.
"Men bror, du måste följa med. Det är inte alls samma sak där hemma utan dig. Jag har saknat dig så mycket."
"Jag har saknat dig med Tamika, men det är här jag hör hemma."
Ofelia hade hört allt hon behövde veta och kunglighet eller inte spelade ingen roll för henne. Hon tog fram en sida av sig som legat dold inom henne sedan hon var liten och gick efter Fiona.
"Mikail är en del av vår familj och han stannar här så länge han vill, han är gammal nog för att bestämma över sig själv och du kan inte komma hit och tro att du kan styra över hans liv!"
Hon fortsatte gå på honom tills han stod med ryggen tryckt mot ytterdörren. Innan han gick vände han sig mot Mikail.
"Vi återvänder hem imorgon, jag förväntar mig att du följer med oss då. Tamika, det är dags för oss att gå."
"Men far, jag vill umgås mer med Mikail."
"Tamika!"
"Okej, far. Jag kommer."
Så fort Ari och Tamika lämnat huset så hade Mikail stängt in sig i gästrummet. Ester lät honom vara ett tag men kunde till slut inte hålla sig längre och gick in dit för att prata med honom.
"Du sa att din pappa var högt uppsatt, varför sa du inte att han var kung?"
Han verkade inte ha hört henne och stirrade ner i golvet.
"Jag måste återvända hem."
"Va? Men du sa.."
"Jag vet vad jag sa. Men som min far sa så har jag ett ansvar, det här är så mycket större än mig och jag måste sätta mitt folk före mig själv."
"Men finns det ingen annan?"
"Jag är den ende son han har och därmed den enda möjliga tronföljaren."
Det blev tyst, ingen visste vad dom skulle säga till varandra. Det var en så overklig situation för Ester. Hon hade aldrig kunnat gissa att hennes bästa vän var en kronprins.
När tystnade blev för tryckande så la Mikail armarna om Ester.
"Jag kommer att sakna dig, min älskade vän."
Ester kunde inte svara, hon grävde in sitt ansikte mot hans hals och lät tårarna rinna.
Vilket sorgligt kapitel..
SvaraRadera