Clara ville hela tiden ta av Ester tigerkostymen men Liam visste att hon behövde den. Försökte man ta på henne något annat så skrek hon oavbrutet tills hon var omgiven av sina tigerränder igen.
Liam mindes hur han lärt Ofelia spela på xylofonen och ville föra vidare deras musikaliska förmåga. Hur han än försökte så verkade dock den förmågan vara spårlöst försvunnen hos Sessan.
Med sin lilla isprinsessa i tryggt förvar så gav sig Ofelia ut för att leta reda på Joey. Hon stod inte ut längre med att inte veta varför han vägrade svara på hennes samtal. Deras relation hade varit kort, men han hade ändå gjort ett djupt intryck på henne och hon tänkte inte släppa honom utan en förklaring. Kylan hon kände när han kom ut ur huset var inte enbart från det kalla vädret, men hon tänkte inte ge sig när hon kommit så här långt.
Hon fick nästan övertala honom om att få komma in i värmen, trots att båda två skakade tänder. Hon önskade att hon klätt sig bättre men Joey hade inte ens ytterkläder på sig.
Väl inne glömde hon helt bort vad hon tänkt säga. Tystnaden plågade henne och fick tankarna att låsa sig ännu mer. Hon tog ett djupt andetag för att slappna av och rensa tankarna lite, det var bäst att bara säga det rakt ut.
"Varför har du inte hört av dig?"
Hans redan plågade blick sjönk mot golvet, men hon fick inget svar.
"Varför har du inte svarat när jag ringt?"
Hon kunde se att han bet ihop käkarna, han tänkte inte ge henne några svar. Ofelia var dock inte en person som ger upp så lätt.
"Varför blev du så arg på mig när du beter dig ännu värre själv?"
"För att jag älskar dig!" Fräste han tillbaka men hon kunde se att han ångrade sin ton direkt. Hans ansikte mjuknade innan han fortsatte.
"Dom andra betydde aldrig något, men sen mötte jag dig och jag ville inte längre ha någon annan. Jag trodde att du kände likadant för mig. Sen får jag inte bara veta att du är gravid, men innan du vet säkert så har du bestämt att någon annan är pappan, utan att ens ha pratat med mig." Han var nära tårar nu, Ofelia kunde inte göra annat än att stå tyst och lyssna på hans ord.
"Jag ville vara allt för dig, på samma sätt som du var allt för mig. Jag ville att du skulle välja mig.. Precis som jag vill att du ska välja mig nu."
"Tvinga mig inte att välja. Om du gör det så kan jag inte välja dig. Cory och Zack..." Hon kunde inte fortsätta. Framför hennes ögon så sjönk Joey ihop som om varje ord hon sa var ett slag.
"Finns det en chans för oss att vara vänner?" Hon tog ett steg framåt för att ge honom en kram men han ryggade undan.
"Gå bara, jag vill inte se dig igen.." Han fick använda all sin viljestyrka för att orden inte skulle fastna i halsen men han kunde inte hindra tårarna.
Det var med ett tungt hjärta som Ofelia gav sig av. Hon visste inte om det var rätt beslut att komma hit. Hon fick det avslut hon letat efter, men samtidigt hade hon sårat honom på så många sätt. Hon tog en lång omväg hem för att samla sig.
På andra sidan stan hade Cory ett möte av en långt mycket trevligare variant. Han och Derik befann sig ute i snön och roade sig med att bygga snögubbar och ha snöbollskrig.
Den kalla dagen gjorde dock att dom inte kunde spendera hela dagen ute, men det var inget någon av dom hade något emot. Som vanligt så värmde dom gärna varandra.
Cory kände dock att han behövde dra upp ett väldigt vanligt samtal igen också och avbröt den romantiska atmosfären.
"När ska vi berätta för folk?"
Derik vände bort blicken och drog sig ur Corys kram.
"Du vet att jag inte kan berätta, jag är inte redo. Det skulle krossa Naomi."
"Varför friade du till henne från början? Du vet vem du är, jag har sett den underbara personen som du gömmer för alla andra."
"Så farligt är det väl ändå inte, du är ju med Ofelia."
"Du vet att det inte är samma sak, jag älskar Ofelia. Hon är min själsfrände och mor till mitt barn."
Derik suckade tungt.
"Jag behöver mer tid."
"Jag är bara orolig över att du ska glömma bort hur du är dig själv när du gömmer dig så här." Corey drog honom till sig igen och Derik lutade sitt huvud mot hans axel.
"Jag vet att du bara vill mitt bästa."
Det var kväll innan Ofelia och Cory återvände hem. Efter att ha hittat varandra innanför dörren så berättade Ofelia om sin dag, hur ledsen hon var över att Joey var ute ur hennes liv och lycklig hon var över att Cory fanns där för henne och äntligen bodde under samma tak. Cory lyssnade tålmodigt och kände sig oärlig när han inte kunde dela med sig av sin dag, men ett löfte var ett löfte och Derik behövde mer tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar