Nästa punkt på schemat var snögubbsbygge. Först verkade han inte riktigt förstå vad han skulle göra och stod brevid och såg obekväm och stel ut. Med ett stort leende och lite peppning så fick hon honom till slut att släppa kontrollen lite och leka med snön.
När han väl börjat jobba på snön så fick hon nästan slita honom därifrån. Han skulle få varje liten del av snögubben perfekt rund och gjorde om allt som Ester redan gjort en gång.
"Mik, det behöver inte vara perfekt, det är meningen att man ska ha roligt."
"Jag har roligt, det är bara lite ojämnt här fortfarande."
På med näsa och hatt så var snögubben klar. Ester tittade glatt på snöflingorna som föll och försökte fånga dom på tungan.
"Kom igen, försök du också, det är roligt."
"Jag kan ju inte stå och räcka ut tungan bland folk. Jag sticker ut nog mycket som det är."
"Mik, slappna av, det är roligt."
"Okej, du hade rätt om snögubben, men här drar jag gränsen."
Ester visste inte hur hon skulle få honom att slappna av och börja leka ordentligt med henne. Det hade varit svårt när bara hon kunde se honom, men det var långt mycket svårare när alla kunde se och han kunde känna alla omkring stirra på honom.
Hans vita hår och ljusa hy hade varit nog för att få folk att stirra i en så liten stad som Appaloosa, vingarna gjorde att folk inte ens försökte dölja det faktum att dom stirrade. Att vara den första och enda älvan någonstans kunde inte vara lätt.
Men Ester tänkte inte ge upp.
"Mik, titta där!"
"Va, vadå? Var nånstans?"
*Smack*
Snöbollen träffade honom rakt i nacken.
Han vände sig mot henne med en allvarlig min. Under några sekunder stirrade dom på varandra och Ester undrade om hon gått för långt. Hon tittade på det som fanns kvar av snöbollen i hans hår och sen på hans min som påminde lite om en blöt katt, hon kunde inte hålla sig för skratt och blev lättad när han föll in i skrattet. Så böjde han sig ner mot snön med ett leende.
"Vänta du bara."
Snöbollskriget var i full gång på några sekunder och även om Mikail var bra på sikta så hade Ester fått träna på att undvika att bli träffad efter vattenballongskrigen med Cory. Det var ändå Ester som hade störst problem. Hon var inte bara lite sämre på sikta, men en älva har förutom höger, vänster och neråt, även uppåt som flyktväg så hon fick inte in många träffar. Men hon var nöjd ändå för mitt i allt kastande så verkade han ha glömt bort omvärlden och sitt vanliga, lite stela sätt att föra sig.
Även om Mikail såg ut att vara gjord av snö så hindrade det honom inte från att bli kall. Det var alldeles för tidigt enligt Ester men dom valde att gå in och sätta sig framför brasan så han kunde bli varm igen.
"Jag har undrat en sak, Mik."
"Vad?"
"Ända sen du kom hit så har jag trott att du var mycket äldre än mig. Jag menar, du kom hit för att hjälpa mig och jag antog att Trillian skulle skicka någon vuxen. Men du ser så ung ut, gör alla älvor det?"
"Älvor åldras likadant som människor. Jag är faktiskt lite yngre än dig om sanningen ska fram."
"Men du beter dig så vuxet."
"Det är så jag är uppfostrad, jag kan inte hjälpa det. Ordentligt uppförande var väldigt viktigt i min familj."
"Var? Är det inte det nu längre?"
Han vände blicken från henne och stirrade in i elden.
"Det är inte min familj längre.."
"Vad hände?"
"Min far är väldigt högt uppsatt där hemma och han ville alltid att hans familj skulle vara perfekt. En av hans regler är att aldrig beblanda sig med lågt stående älvor eller människor, absolut inte människor. Min bästa vän när jag var liten var en tjänsteflickas son, vi försökte hålla det hemligt men till slut kom han på oss och han avskedade tjänsteflickan och skickade iväg henne och min vän. Jag kunde aldrig förlåta min far för det."
Han tystnade men rörde sig inte. Ester satt som fastfrusen och väntade på fortsättningen.
"Något år senare så hörde vi från Trillian. Hon hade spenderat lång tid med att leta reda på oss älvor och bad om hjälp för att rädda en flicka. Hon spenderade veckor med att försöka övertala min far om att skicka någon men han vägrade lyssna till henne och skickade iväg henne gång på gång, men hon kom alltid tillbaka. Jag lyssnade på vad hon hade att säga och bestämde mig direkt för att hjälpa till, jag kunde inte låta något hända flickan hon berättade om. Tyvärr så lyssnade min syster till vårt samtal och hon gick direkt till min far som gav mig ett ultimatum. Antingen skulle jag stanna där och ärva hans plats i samhället, eller följa med Trillian och aldrig återvända."
En ensam tår rann nerför Esters kind, hon hade aldrig hört en så sorglig historia.
"Varför valde du mig före din familj?"
"Min far ville inte bara att jag skulle ta hans plats en dag, han gjorde allt han kunde för att få mig att bli honom, han är den sista personen jag skulle vilja efterlikna. Trillian berättade om dig med så mycket känsla, så mycket kärlek att jag kände mig tvungen att komma hit bara för att få uppleva ett kärleksfullt hem, även om det inte var mitt eget."
"Men, var är du när du inte är här?"
Hon märkte att han helst hade sluppit just den frågan.
"Omkring.."
"Men, har du ingen som tar hand om dig?"
"Jag lärde mig för länge sen att ta hand om mig själv. Jag behöver ingen annan."
Ester satt tyst en stund och funderade. Mikail hade inte tagit blicken från lågorna en enda gång under sin berättelse, men hennes nästa ord fick honom att titta förvånat på henne.
"Ät middag med oss!"
"Vad menar du? Med hela din familj?"
"Inte hela, men Ofelia och Cory. Du ville väl se en kärleksfull familj, en familjemiddag är ett perfekt tillfälle för det."
"Ester, jag vet inte.."
"Snälla, för min skull?"
"Okej då, för dig."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar