"Så, du är en älva? Du ser väldigt mycket ut som en insekt, jag trodde att älvor var större."
"Älvor är egentligen väldigt lika människor, men jag har fått strikta order om att inte dra till mig oönskad uppmärksamhet under min tid här och i denna form kan jag välja vilka som kan se mig."
"Och du valde att visa dig för mig? Jag förstår inte, ingen vill vara nära mig."
"Det har jag svårt att tro, vad jag har hört så är du omgiven av en väldigt kärleksfull familj."
"Men dom pratar aldrig med mig, dom tittar knappt åt mitt håll när jag är i närheten. Gerald säger att det är för att jag är en hemsk person."
Hon tyckte inte om att prata om det här, bara att nämna Geralds namn var riskabelt. Hon korsade rummet och satte sig på sängen för att få lite avstånd till Mikail.
"Dom har aldrig brytt sig om mig, jag får inte ens veta vem min riktiga pappa är och jag vet att det inte kan vara Cory. Om han verkligen var min pappa så skulle han bry sig mer."
"Är du säker på att det är dina föräldrar som håller sig undan från dig? När försökte du sist att tala med dom?"
Ester kände en våg av ilska rinna över henne, hennes föräldrar ignorerar henne och så kommer en fjantig älva hit bara för att få det att bli hennes eget fel. Han var inte här för att hjälpa, han var minst lika hemsk som Gerald. Men då såg hon det.
Istället för att hälsa på sina föräldrar när hon kom hem så böjde hon alltid ner huvudet och skyndade in på sitt rum, hon åt alltid middag tidigt så att hennes föräldrar inte hade en chans att komma hem i tid för att äta med henne och hon låste alltid in sig på sitt rum när dom var hemma för att göra sina läxor och försöka hålla Gerald under kontroll. Gerald! Var det inte han som fått henne att göra allt det? Han hade övertygat henne om att ingen ville ha henne och fått henne att knuffa bort allas försök att ta kontakt med henne.
"Hur kunde jag inte se det innan? Jag trodde att han bara var ärlig.."
"Gerald har haft lång tid på sig att få dig att lita på honom, men det är dags att hans kontroll över dig tar slut här och nu."
Ester satt tyst och hennes huvud hängde lågt, tårar rann sakta ner för hennes kinder.
"Jag vet inte om jag klarar av det. Han skrämmer mig, jag vet inte vad han kommer att göra när han får reda på att jag pratat med dig om honom."
"Det första du bör göra är att prata med dina föräldrar. Jag är säker på att dom saknar dig och jag vet att du har en fråga som du behöver svar på."
Ester torkade tårarna och reste sig upp. Tiger som legat och vilat i sin bädd reagerade med att ställa sig och vifta försiktigt på svansen, beredd på att följa sin matte var hon än gick.
"Lilla Tiger, du får stanna här den här gången. Jag har något jag behöver göra ensam."
Hon gav den stora hunden en kram innan hon gick för att leta reda på Cory.
Ester hade ingen större vana av att prata med andra och hon hade inte tagit efter Corys talang när det gällde att föra ett samtal. Han blev glatt förvånad när hon kom fram till honom och ville prata, han kunde inte ens minnas sist hon svarade på hans morgonhälsning. Men hans glädje var inte särskilt långvarig när hon väl började prata.
"Vem är min riktiga pappa?"
Hans besvärade min gick obemärkt förbi när hon väntade på hans svar.
"Eh, du vet väl att jag är din pappa..?"
"Jag menar min biologiska pappa, för det är väl inte du?"
"Eh.." han försökte desperat komma på ett bra svar.
"Du borde verkligen ta det här med din mamma istället." Förlåt Ofelia, men jag var inte förberedd på det här, jag trodde inte hon visste. "Jag tror att hon är i sovrummet nu."
Han kände sig lättad när hon gick förbi honom för att hitta Ofelia, men han önskade att han kunde få tid på sig att förbereda henne på vad som väntade.
Även Ofelias glädje över att Ester letat upp henne för att prata blev väldigt kortvarig. Ester som känt att hennes fråga gett henne ganska bra resultat med Cory, fortsatte på samma sätt.
"Vem är min riktiga pappa?"
Ofelia var inte alls lika snabbtänkt som sin sambo i liknande situationer och hon hade svårt att få fram sammanhängande ord över huvud taget.
"Eh, jo.. du förstår.. Det var så här.. Eh.. Jag var.. Såhär är det.. Eh.."
Ester avbröt henne.
"Är det Joey?"
Ofelias ögon blev om möjligt ännu större, hur visste hon om Joey? Hon hade ju sagt att dom varit gamla vänner men aldrig nämnt hans namn.
"Eh.. Hur..? När.. Jag.."
Ester började bli otålig, hon hade undrat för länge och ville veta sanningen så snabbt som möjligt.
"Det är inte Zack va? Jag vet att ni var tillsammans då men det kan väl inte vara han?"
Ofelia fortsatte sina försök att avsluta en hel mening.
"Mamma, vem är det? Jag måste veta!"
"Jag.. Jag vet inte."
Trots Esters mask så hade Ofelia inga problem alls att läsa av besvikelsen i sin dotters ansikte. Hon kände sig skyldig och insåg att det var dags att göra något rätt för sin dotter.
"Vi kan ta reda på det. Om du verkligen vill."
Cory hade väntat i köket medan dom andra pratade och Ofelia gjorde honom sällskap.
"Jag vet att du älskar henne som din egen, men hon måste få veta sanningen."
"Jag hoppas bara att hon kan se mig som sin far oavsett vad hon får veta, jag vill inte förlora henne."
Ofelia tog fram sin telefon och stirrade på den. Hon hade några viktiga samtal att ringa som kunde förändra livet för flera av dom viktigaste personerna i hennes liv. Hon slog ett nummer och höll luren mot örat. Tre signaler gick fram innan hon hörde ett klick och en röst i andra änden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar