Esters första vän, det var på tiden.
När hon kom hem med maten så märkte hon dock att Ester glömt att säga något om sin vän. Han såg minst sagt annorlunda ut, men att han var blek som ett spöke med kritvitt hår och lika vita ögon gjorde henne inget, det var hans skimrande vingar som fick henne att bli osäker på vad det var för vän Ester hade hittat. Han uppförde sig dock som om både han själv och familjen vore kungligheter så hon såg inget fel med att ha honom där egentligen. Men när dom väl börjat äta så kunde hon inte hålla sig längre.
"Ursäkta mig Mikail, men jag måste bara fråga. Vad är du egentligen?"
Ester satte maten i halsen och började hosta, när hon återfick talförmågan så stirrade hon på sin mamma med en förskräckt min.
"Mamma, så säger man väl ändå inte?!"
"Det är okej Ester, hon har aldrig mött någon som mig och det är inte konstigt att hon undrar."
Han vände sig mot Ofelia och berättade om sig själv och andra älvor. Ester hade fått höra delar av det han sa tidigare men lyssnade intresserat, allt han nämnde om andra älvor lät så otroligt sagolikt och avlägset och han kändes mer och mer magisk ju mer han berättade. Han fängslade hela familjen med sina ord. Han undvek dock att prata om sin familj utan höll samtalet lättsamt och trevligt.
När Ofelia var nöjd med vad hon fått höra så slappnade hon av mer och middagen flöt på som vanligt och med helt vanliga samtalsämnen. Ester kände sig nöjd med hur bra alla gick ihop och kunde njuta av maten under resten av måltiden.
När maten var uppäten och Ofelia underhöll Mikail så passade Ester på att ta en promenad med Tiger och Cory. Ofelia hade inga problem att se varför Ester blivit så god vän med honom. Han uppförde sig exemplariskt, var trevlig att prata med och hade ett sätt med orden som påminde henne om Cory. Det var även lätt att se hans vänliga natur lysa igenom och hon märkte snabbt att han brydde sig riktigt mycket om hennes dotter.
När Cory återvände så ville han prata med Mikail i enrum. Han hade alltid haft lätt att känna av andra och se deras inre på ett sätt som andra bara kunde drömma om. Till skillnad från Ofelia hade han knappt reagerat på att Mikail var annorlunda då han genast sett honom för den vänliga varelse han var.
"Jag har pratat med Ester och hon nämnde att du behöver någonstans att bo. Du är mer än välkommen att stanna i vårt gästrum så länge du vill."
Han kunde inte tro sina öron.
"Det är väldigt vänligt av er men jag vill inte tränga mig på."
"Det skulle vara en ära att ha dig i huset, jag har fått se en ny, lyckligare sida av Ester ikväll och det är tack vare dig. Är det något du behöver så kan du alltid komma till mig, du har redan gett mig mycket mer än du tror."
"Ester överdrev inte när hon berättade om er. Ni är verkligen en öppen och otroligt kärleksfull familj. Jag uppskattar ditt erbjudande och jag accepterar det med glädje."
Han sträckte fram handen för att skaka Corys, han hade aldrig kunnat tänka sig att han skulle bli accepterad in i deras familj på det här sättet.
"Ester väntar på dig på sitt rum. Det är nog bäst att du går och pratar med henne."
Ester satt vid sitt skrivbord när han klev in i rummet men reste sig upp för att möta honom. Han stannade upp framför henne och bugade djupt.
"Jag har inte ord för att visa min uppskattning för vad du gjort för mig, jag är för evigt tacksam."
"Mik, det var inget speciellt jag gjorde, jag kunde inte låta dig gå hemlös."
Men Ester hade ingen aning om hur stor betydelse en bugning hade för en älva, särskilt inte en älva som Mikail.
"Hur ska jag någonsin kunna återgälda din vänlighet?"
"Håll i den här bara." sa hon och räckte fram en stor fluffig kudde mot honom.
Han såg förvirrad ut men tog emot kudden och stirrade på den. Han borde istället ha haft ögonen på Ester för hon träffade honom snart med en annan kudde.
"Kom igen nu, visa att du vet hur man har roligt, Mik."
Hennes busiga leende fick även hans mungipor att röra sig uppåt och snart var rummet täckt i dun från kuddarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar