Kapitel 129

Elmer och Evelina spenderade flera dagar i veckan med att träna tillsammans. Elmer ville se bra ut inför sin flickvän och Evelina ville både se bra ut inför balen men hon tränade även inför framtiden. Hon var helt bestämd på att bli brandman så fort hon gått ut skolan och för det krävdes bra fysik.

Elmer hade även utvecklat ett intresse för reparationer och fixade bland annat kranen i köket som droppat länge.

Audrian försökte att fördriva sin tid med att måla, hon fick aldrig en chans att ens se Rafael då Ofelia var noga med att ha koll på henne hela dagarna och låsa hennes dörr på nätterna. Ethel hade mått precis lika dåligt som dom två och försökte desperat att få alla på bättre humör.

" Audian, leka?"

Ethels röst bröt hennes koncentration och tårarna kom direkt. Hon begravde ansiktet i händerna och snyftade högt.

"Inte gråta, snälla Audian."
"Ethel, låt mig va."

Ethel tog sig vidare till övervåningen och in på nästa rum.

Även om hon inte sagt något så visste Rafael att hon var där utan att ens vända sig om.

"Ethel, gå härifrån! Jag vill vara ensam." 

Hon stod inte ut med att känna deras sorg hela tiden men hon visste inte vad hon kunde göra när ingen av dom ens ville veta av henne.

"Jag vet inte vad jag ska göra, jag står inte ut med att se dom på det här sättet. Det gör ont att se honom så här. Jag känner mig så maktlös, jag är hans mamma men han vägrar prata med mig."
"Det kommer att bli bättre, han måste ta sig igenom det här på egen hand. Du kommer att finnas där för honom när han är redo och behöver dig."

Ester blev alltid lugnare av att prata med Cory men hon kände en oro över hur det skulle gå för hennes son och syster så fort hon gick förbi deras stängda dörrar.

Till slut lyckades hon ändå få lite kontakt med Audrian och hon började ta sig ut ur sitt rum och engagera sig lite i resten av familjen. Hon valde att närma sig Frost och han var så lycklig över den extra uppmärksamheten, även om hon i själva verket mest bara satt och stirrade på honom när han lekte.

Om jag bara kunde vrida tillbaka tiden och få vara liten igen. Frost har inga bekymmer i världen och här sitter jag som en fånge i mitt eget hem.

Det hjälpte henne knappast att Ofelia fortfarande vakade över hennes minsta rörelse i huset. Ofelia var dock bestämd på att hennes dotter inte skulle få en chans att göra något med sin systerson.