Kapitel 101

Vintern hade äntligen anlänt och det hade snöat hela natten. Ester kunde knappt sitta still i skolan och vände och vred sig i bänken. Inte nog med det, Ofelia var noga med att hon skulle göra sina läxor och äta middag innan hon fick ge sig ut i sitt drömlandskap. Det resulterade i att det redan var skymning när hon väl tog sig ut, men hon kunde inte bry sig mindre om det. Hon ställde sig mitt på tomten, sträckte ut armarna och föll raklång bakåt. Hon landade i ett moln av snö och snart var vinterns första snöängel klar.

"Jag förstår inte hur du kan gå utan skor mitt i vintern. Du måste väl ändå frysa lite?"
Den välkända rösten fick ett stort leende att spridas på hennes läppar redan innan hon vänt sig om.

"Har du någonsin sett en tiger med skor? Förresten så blir jag aldrig kall, jag älskar vintern och kylan. Jag skulle bara önska att du kunde dela det med mig."
"Jag är ju här, och kallt är det."
"Jag menar, dela vintern med mig på riktigt. Du sa förut att älvor är lika människor, men jag har aldrig fått se dig i din riktiga form."
Mikail blev tyst en stund och Ester kunde känna att hon sagt något fel. Det var dock han som bröt tystnaden.
"Det är länge sedan jag visade mig för någon i min riktiga form, jag brukar inte ens låta andra älvor se mig. Min riktiga form är hemsk, jag trivs bättre så här.."
"Snälla Mikail, du är min allra bästa vän. Du känner mig bättre än någon annan och finns alltid där för mig, men jag har ingen aning om hur du ser ut. Oavsett hur du ser ut så kommer du alltid att vara min bästa vän, ingenting kommer att förändra det."

Hon väntade tålmodigt på svar och kunde ana att han tänkte hårt. Så började han plötsligt att snurra snabbare och snabbare medan hans vita ljus växte och ändrade form.

När han stod framför henne för första gången kunde hon inte annat än stirra.
"Jag visste det, jag ser hemsk ut. Jag borde inte ha gått med på det här."
"Nej nej, det är absolut inte så. Det är bara.."
Hon synade honom från topp till tå. Hans vita vingar som skimrade i regnbågens alla färger, hans långa vita hår, ljusa hy, mjuka drag och stora ögon som nervöst tittade överallt utom på henne.

"Du är så vacker. Som snö." sa hon och kände på hans kind för att bli säker på att han faktiskt var där. Att hon inte bara drömt ihop det hela. Hans kind var helt slät och såg nästan ut som snö mot hennes hand och håret var mjukt som silke. Han vek undan blicken och rodnade lätt.
"Nu är det din tur att visa dig."
"Vad menar du?"
"Jag tog av min mask, nu får du ta av din."

För första gången i sitt liv så sträckte Ester upp sin hand mot ansiktet och avlägsnade sin mask. Hon lät den falla och försvinna i snön. Mikail hade tagit ett stort steg när han visade sig för henne och tack vare hans vänskap kände hon sig redo att sluta gömma sig för omvärlden.

"Så, vad tycks?" hon blev förvånad över självsäkerheten som hördes i hennes röst.
"Precis som jag trodde, du är verkligen ett mästerverk."

Som många andra kvällar så tittade dom på stjärnorna tillsammans. Skillnaden den här kvällen var dels att dom satt brevid varandra för första gången, men även att dom genom att ha visat sitt yttre för varandra, även visat sitt allra innersta.