Kapitel 83

Efter många långa diskussioner mellan Liam och Clara så hade det blivit dags för dom att meddela familjen om vad som var på gång. Clara hade blivit erbjuden en plats som kampsportsinstruktör i Kina, dom ville så gärna ha henne där att dom blivit erbjudna ett stort hus just utanför Shang Simla och allt var klart inför deras avfärd. Liam hade slagit igenom stort i Kina på senare tid och skulle inte ha några problem att fortsätta sin karriär där borta.

Clara pratade med Fiona och lovade att dom skulle komma och hälsa på så ofta som möjligt.

Fiona visste att hennes mamma inte skulle göra något liknande om hon inte var helt säker på att det var rätt och önskade henne all lycka. När dagen kom för att ta farväl så var det ett känslosamt men lugnt ögonblick för dom båda.

Liam fick uppgiften att berätta för Ofelia, det gick bättre än han väntat sig. Hon slet med honom in på sitt rum innan hon började skälla ut honom så att Ester inte skulle behöva höra. Ofelia kunde inte förstå hur han kunde överge henne så här. Att hon numera var vuxen och borde kunna ta hand om sig själv ville hon inte inse.

Men som vanligt så löste dom sina problem på sitt egna speciella sätt. Att få banka vettet ur varandra med kuddar så att fjädrarna flög var precis rätt sätt för far och dotter att ta sig förbi svårigheter.

Men det allra svåraste avskedet var för Liam att behöva lämna Ester. Medan bilen stod utanför och väntade på honom så ville han höra hennes skratt en sista gång. Han tog henne i sina armar och kittlade henne på precis rätt ställe för att få henne att brista ut i gapskratt. Han hade aldrig hört en lyckligare röst än hennes.

Så spenderade han sin sista stund i huset med att krama om henne hårt och tyst viska,
"Oroa dig inte, jag kommer tillbaka."
När han stängde dörren bakom sig så föll en ensam tår ner för hans kind.

Ester verkade inte förstå allvaret i situationen först. Cara och I-am lämnade ju huset nästan varje dag, hon kände dock att dom andra vuxna inte betedde sig riktigt som vanligt. Men hon var nöjd ändå där hon satt med sin pinnlåda.

Men när kvällen kom och ingen kommit tillbaka så började hon känna att något var fel. Hon fick sin godnattpuss av pappa som vanligt, mamma klappade henne på huvudet som hon brukade.

Men var fanns det gröna håret hon brukade dra i? Det snälla ansiktet som gav henne två pussar på varje kind och en i pannan? Hon kunde känna tårarna brinna i ögonen när hon började gråta och skrek hela natten efter sin I-am.