Till slut bestämde hon sig för att en valp skulle kunna bli ett bra sällskap nu när Liam inte fanns där hela dagarna längre. Ester satt och grät på golvet när hon kom hem med valpen, hon placerade den lilla framför henne och det blev tvärtyst. Ester studerade valpen noga en stund.
"TIGER!" skrek hon plötsligt så häftigt att valpen ryggade tillbaka.
Valpens nyfikenhet tog dock över och när hon insett att barnet framför henne inte var farlig så började hon snart lekfullt att nafsa efter hennes händer medan Ester än en gång lät sitt skratt fylla huset.
Från den stunden var barn och valp oskiljaktiga. Tiger, som Ester var väldigt bestämd på att kalla henne, följde Ester överallt och Ester i sin tur ville göra allt som Tiger gjorde. Jagade Tiger svansen så tog det inte lång tid innan Ester snurrade runt i cirklar och jagade en påhittad svans på sig själv. Om Tiger tuggade på en leksak så tuggade Ester i andra änden, just den biten var hennes föräldrar mindre förtjusta i.
Fionas brist på tid drabbade inte bara Ester, när hon väl hade en ledig kväll att spendera med Eric så hade hon svårt att hålla sig vaken. När hennes huvud föll för tredje gången så fick han nog.
"Det här fungerar inte.."
Så fort hon hört orden var hon klarvaken. Vad menade han?
"Förlåt att jag är så trött, men jag var uppe hela natten och pluggade."
"Det är inte det. Vi träffas nästan aldrig längre och du verkar alltid ha tankarna på din systers barn när vi väl ses. Jag trodde att du ville vara med mig, ha en framtid tillsammans och starta en egen familj. Inte ta hand om någon annans."
Fiona ställde sig upp och tog hans händer i sina.
"Du vet att jag vill det. Du är en del av min familj redan nu. Men jag känner ett ansvar för Ester."
"Bo med mig. Vi kan skaffa ett hus tillsammans alldeles brevid sjukhuset, då får du kortare resväg och vi kan spendera mer tid med varandra."
"Eric, jag älskar dig, men jag kan inte lämna Ester, inte nu. Hon håller fortfarande på att anpassa sig efter att mina föräldrar flyttade. Hon skulle inte klara av det om jag också lämnade henne nu."
En tung tystnad spred sig mellan dom. Det var Fiona som bröt den.
"Flytta in hos oss, Ofelia och Cory.." Eric avbröt henne.
"Du vet vad jag tycker om Ofelia och Cory. Dom tror att deras sätt att leva på är så perfekt, att ingen blir sårad. Om Ofelia verkligen brydde sig om Zack så skulle hon låta honom vara om hon inte kan hålla sig till en person. Jag har varit tvungen att stå och se på hur dåligt han mår när han vet att Ofelia är med den där typen, eller någon annan för den delen. Vem vet hur många personer hon sårat på det här sättet. Jag tror inte en sekund på att Cory är Esters pappa, det är säkert någon kille som hon aldrig ens brydde sig om att fråga om namnet på."
Först då kunde han hindra sig från att fortsätta.
"Hon är min syster, även om jag inte alltid förstår mig på henne så är hon min familj, precis som Ester. Din bror är vuxen nog att ta hand om sig själv och det är han som har accepterat de villkor som finns för deras relation."
Hennes röst var knappt hörbar vid det här laget.
"Jag hade hoppats att du kunde se förbi min syster och se mig. Det är jag som vill bo med dig, det är jag som vill leva resten av mitt liv med dig, allt jag ber om är att du låter mig avgöra vad som är rätt för mig och just nu är det viktigt för mig att Ester mår bra. Jag bryr mig om andra, det har jag alltid gjort. Om du inte kan acceptera den sidan av mig så kan du inte acceptera mig och då vet jag inte vad det är vi håller på med."
När hon mötte Erics blick igen så visste han att det bara fanns en sak att göra. Känslan av att hon såg rakt in i hans själ och gjorde honom både stark och svag på samma gång var något han ville uppleva varje dag.
"Hur kan jag någonsin säga nej till dig?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar