"Ja, pappa, kom igen. Snääälla."
"Vi lovar att sova direkt efteråt."
Tjejernas bedjande var egentligen helt överflödigt. Cory hade aldrig varit bra på att neka sina döttrar något och det visste dom allt för väl, men dom visste även att han gillade uppmärksamheten han fick när dom gjorde det.
"Okej, vad vill ni höra?"
"Jag vill höra den om brandmannen!" nästan skrek Evelina av glädje.
"Men den är så läskig, kan du inte berätta om den fluffiga grisen istället?"
"Hmm.. Det var en gång en fluffig liten gris som hette Wilbur."
Evelina suckade, hon ville inte höra bäbisberättelser om fluffiga grisar. Hon ville lyssna på spännande historier om brandmän och poliser. Cory fortsatte medan han ledde dom till sina sängar.
"Wilbur var en modig brandman.."
"Yaaaay!" Evelina sprang glatt före till sin säng för att lyssna.
Även om Cory höll sina godnattsagor milda för Audrians skull så blev hon uppskrämd väldigt lätt. Var det inte något ur hans sagor så var det monster under sängen eller någon utanför fönstret. Även om hon trivdes bäst för sig själv på dagarna så spenderade hon större delen av nätterna i sina föräldrars säng.
När skolan började var hon mer nervös än vanligt och på bussen tog hon skydd brevid en inte allt för munter Rafael. Han var glad över att få komma ut ur huset och slippa sina yngre bröder, även om han inte var överdrivet lycklig över att börja skolan. Men trots att han gjorde allt han kunde för att visa att han inte gillade dom andra barnen i huset så kunde han inte låta bli att känna ett ansvar över Audrian. Hon var inte jobbig som dom andra utan höll sig undan för det mesta, så han visste att när hon väl var där så behövde honom honom verkligen.
Hon brukade mest hålla sig till sin syster i vanliga fall, även om hon föredrog att vara helt ensam för det mesta. Men Evelina ville att allt skulle vara så fartfyllt som möjligt och det fick Audrian att stressa upp sig alldeles för mycket. Med Rafael kände hon sig trygg, han var lugn, lat brukade Ester säga, men hade inget problem med att stå upp för sig själv eller henne när det behövdes.
Snart hade Ester den välbekanta "stor som ett hus"-känslan. Elmer var så ivrig över att få träffa sitt nya syskon och han tog varje chans han fick att få känna på magen när barnet sparkade.
"Jag kände en spark, hon måste vara stark. Hej lillasyster, ska du inte ta och komma ut snart? Jag vill träffa dig."
"Det är inte dags riktigt än Elmer, du får vänta en månad till innan du får träffa henne."
Ester hade inte kollat upp könet än men med tanke på hur annorlunda hennes graviditet var så kände hon sig väldigt säker på att hon hade sin dotter där inne. Hon och Elmer fortsatte att prata om bäbisen när Rafael till slut vek in med en kommentar.
"Jag förstår inte varför du var tvungen att gå och skaffa fler barn, du liknar mer grannens katt än någon annan jag känner."
"Rafael! Så säger man inte. Varje barn är en välkommen gåva i den här familjen och både jag och din far har alltid velat ha en stor familj."
Hon var sist i säng den kvällen men hann knappt fram till sängkanten innan hon kände den välbekanta smärtan i magen.
Nej, inte nu. Det är inte dags än.
"Mik, barnet är på väg."
"Hmm, va? Men det är för tidigt, är du säker?" han gäspade stort och vände sig om i sängen.
En rejäl sammandragning fick Ester att skrika rakt ut och med det var han klarvaken. Han klädde på sig och ringde taxin samtidigt. Ester kände att barnet var på väg snabbt.
Förlossningen var över på nolltid och Ester ropade till sig sina föräldrar när hon kom hem.
"Mamma, pappa, vi har en stor nyhet!"
Med sig hem hade dom inte en, inte två och inte heller tre, utan fyra små knyten. Ofelia var så chockad att hon inte visste vad hon skulle ta sig till när hon stod med ett av sina nya barnbarn i armarna.
Ester, Mikail och Cory välkomnade däremot glatt Ethel, Marvin, Frost och Evert till familjen.
Dom hade inte förberett ett nytt barnrum utan hade planerat att ha barnsängen i deras sovrum, men det fanns inte en chans att det skulle rymmas 4 nya spjälsängar i huset. Det skulle behövas ett större hus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar