Kapitel 98

Efter några dagar som kändes som en evighet för Ester så stod hon till slut framför Joey. Även om Ofelia inte hade samma oemotståndliga charm som Cory så hade hon sina egna sätt att få andra att gå med på vad hon ville och Joey hade till slut låtit sig övertalas till att träffa Ester och göra ett faderskapstest. Han hade dock ingen aning om vad han skulle säga till henne eller hur han skulle bete sig när han väl stod där. Hur beter man sig egentligen första gången man träffar någon som kanske är ens egen dotter. Enligt Joey så gör man det tydligen genom att svamla okontrollerat om allt och ingenting.

Men Ester var överlycklig. Hon bara visste att det var hennes riktiga pappa som stod framför henne och snart skulle hon få det bekräftat.

När alla möjliga fäder var samlade så begav dom sig mot sjukhuset. Stämningen i bilen var inte den bästa. Cory önskade innerligt att Ester skulle se honom som sin riktiga pappa oavsett vad som stod på ett papper. Zack önskade att Ester inte var hans, inte för att han inte tyckte om henne, utan för att om hon var hans så skulle han känna sig så hemsk för att han inte varit där för henne medan hon växte upp. Joeys känslor var mixade, han skulle inte ha något emot det om Ester var hans dotter, men det liv han var på väg in i skulle bli så mycket mer verkligt på en gång och han var inte säker på om han skulle kunna hantera det. Helst av allt skulle han vilja ha Ofelia för sig själv men han visste allt för väl vad som skulle hända om han bad henne välja igen.

Ester satt som på nålar, hon kunde inte hitta en bekväm ställning i bilen och fjärilarna i hennes mage gjorde henne illamående. Nu när det äntligen var på gång så ville hon bara få det överstökat så snabbt som möjligt.

Utanför sjukhuset stannade gruppen upp en stund. Ester tittade runt på människorna som tillsammans bildade hennes familj. Hon hade så länge hon kunde minnas blivit retad för att hennes föräldrar inte var gifta och för att dom hade andra pojkvänner. Men Ester kunde inte förstå vad som skulle vara fel. Framför sig såg hon bara 4 människor som ville dela resten av sina liv med varandra, det var väl ändå likadant som för alla andra föräldrar.

Men då slog det henne. Det var ju bara två personer av dom fyra framför henne som faktiskt var hennes föräldrar. Vad skulle hända med dom andra när dom fick veta att hon inte var deras? Tänk om hon verkligen var Joeys barn, skulle Cory fortfarande vilja ha henne? Var allt bara ett enda stort misstag?

Cory la sin arm runt hennes axlar och ledde henne in i byggnaden. Hon vågade inte säga något om sin oro och följde bara med.

När dagen var över så ville Cory prata med henne.

"Jag vet att det är viktigt för dig att veta vem som är din biologiska pappa.."
Det är inte så viktigt längre, förlåt mig, lämna mig inte. Hon kände sig orolig över vad han var på väg att säga men avbröt honom inte.
"..men jag vill att du ska veta att vad som än händer så kommer du alltid att vara min dotter.."
Jag vill inte förlora dig, det har aldrig varit min mening.
".. och jag hoppas att du alltid kommer att se mig som din far."
Hon slängde sig runt halsen på honom.
"Jag tänker aldrig lämna dig, pappa."