Middagen gick precis lika bra om man undvek att titta i hörnet där Eric satt och kastade i sig sin mat för att sedan försvinna spårlöst. Ofelia valde att ignorera honom och iakttog istället sina älsklingar som nu satt sida vid sida utan minsta problem samtidigt som hon försökte få ut så mycket information som möjligt om Derik. Det var dock lite svårt då han ville veta om allt som Cory sagt om henne var sant och dom ofta pratade i mun på varandra.
Utan Erics närvaro så fanns det inget som kunde förstöra kvällen. Stämningen i huset var mer positiv än någon kunde minnas att den varit någonsin och nya vänskaper föddes till höger och vänster.
Derik blev även presenterad för Ester och han hade svårt att förstå hur någon så liten kunde vara så söt. Han hade absolut ingen vana med småbarn och var nästan rädd att ta i henne när hon sträckte sig efter honom. Esters charm kunde smälta vilket hjärta som helst och Derik var inget undantag.
När resten av familjen drog sig undan blev Zack och Ofelia kvar. Han bjöd upp till en dans och dom mindes balen. Båda två hade svårt att tro att den ens hade inträffat, det kändes som en avlägsen dröm. Ofelia kunde fortfarande inte förstå hur det kunde ta henne så lång tid att inse hur underbar han egentligen var och hur han stått ut med dom elakheter hon utsatt honom för. Dom pratade en stund om gamla minnen innan dom tystnade och bara följde med musiken som drog in dom i ett drömlikt tillstånd.
"Jag tror att jag klarar det här nu."
Zack talade med en så mjuk röst att Ofelia kände hur hon drogs djupare in i den lockande atmosfären.
"Klarar vad?"
"Det här, oss."
Zack kände sig lyckligare än på länge när han somnade brevid Ofelia den kvällen. Han hade haft svårt att acceptera hennes liv innan, men efter idag visste han att han var en stor del av det livet och att allt skulle fungera.
I ett annat rum kände Cory av samma sorts lycka, han hade länge varit en stor del i Deriks liv, men det var först nu han kunde visa omvärlden hur mycket han älskade honom. När han såg honom somna med ett leende på läpparna så visste han även att hans älskade pojkvän äntligen kände var frihet var.
I det sista rummet var det däremot inte tal om att sova. Fiona hade låtit honom gå vid middagen utan ett ord, men nu ville hon ha en förklaring.
"Du kan inte skylla på din bror den här gången. Du såg med egna ögon att han klarar av det här, han är lycklig, varför kan inte du vara det?"
"Men det är fel, på så många sätt. Man ska vara två i ett förhållande, det dom gör går emot allt som är rätt och riktigt. Jag kunde inte sitta där och se på, det är äckligt."
Hon kunde knappt tro vad hon hörde.
"Du har varit min bästa vän så länge som jag kan minnas, du har varit min pojkvän i flera år. Varför känns det nu som att jag inte känner dig alls? Jag vet att det är svårt att vänja sig vid, jag förstår det inte fullt ut själv, men det är din bror där ute, min syster och dom har bevisat att dom älskar varandra vid det här laget. Varför kan du inte släppa det?"
"Det är inte bara det.."
Han bet sig i läppen och hoppades att hon inte hört.
"Vad är det mer? Jag vet att du inte gillar Cory men han är en bra kille."
"Det är fel, dom är fel.." muttrade han tyst.
"Du menar Cory och Derik?"
Fiona suckade av ren frustration.
"Jag kan inte prata om det här nu. Jag behöver sova, du däremot kan hitta någon annanstans att spendera natten."
Hon slängde en kudde i hans famn och såg honom sakta styra stegen mot soffan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar