Till och med butlern klarade av att få Rafael tyst och lugn på nolltid. Ofelia hade anställt Marion strax efter att tjejerna föddes då hon snabbt insett att dom skulle komma att behöva mycket hjälp med både barnen och huset. Ester skulle helst ha varit utan henne, inte för att hon inte ville ha hjälp, men hon kände sig som en dålig mamma när butlern hade bättre hand med hennes barn än hon själv.
Mikail hade lagt Elmer i sin säng och kom över till henne. Så fort han tagit Rafael ur hennes armar så tystnade han, vilket fick Ester att känna sig ännu värre.
"Varför tycker dom inte om mig? Är jag en så dålig mamma?"
"Du kommer att få koll på det här snart nog, du är bara ovan. Det är inte något som kommer av sig självt."
"Men du är så duktig med dom."
"Jag har tagit hand om mina systrar många gånger, det var precis lika svårt för mig i början."
Hans förklaring lugnade henne inte. Hon strök sin son över huvudet och han började genast gråta. Hon tog bort sin hand och han tystnade nästan direkt.
"Snart ger jag upp, mina barn tycker inte om mig. Jag är den sämsta mamman någonsin."
"Ni behöver bara lite tid att vänja er vid varandra, han tycker om dig så mycket. Visst gör du det Raffe, men du får nog vara lite snäll mot mamma snart."
Cory hade flyttat in sitt staffli i det andra barnrummet för att ha bättre koll på tvillingarna och för att det inte längre gick att ha det i gästrummet som numera var Ester och Mikails permanenta sovrum. Så fort någon av tjejerna ropade..
..så var han genast där för att få dom att le igen. Evelina var ett så lättsamt barn, låg hon i någons armar så var hon nöjd och glad hela dagen.
Audrian var lite klurigare att lista ut. Hon låg mer än gärna för sig själv större delen av tiden, men så kom det plötsligt ett gallskrik från henne och då gällde det att vara framme snabbt och plocka upp henne för att försöka få henne lugn igen. Ingen hade någon aning om vad det var som fick henne att skrika så hjärtskärande, men så fort det var över och hon tystnat så ville hon helst tillbaka i spjälsängen.
Ester var nära att ge upp och vänta med att försöka skapa ett band till sina barn tills dom var äldre när Cory bestämde sig för att rycka in.
"Du måste slappna av mer. Barnen är väldigt känsliga för vad du känner och är du orolig över att något ska hända så känner dom av det."
"Men han är så liten och bräcklig, tänk om jag tappar honom?"
"Du kommer inte att tappa honom. Ta det bara lugnt och slappna av, här, håll i Elmer nu."
Hon tog försiktigt emot sin son, hans ansikte började förvridas i ett ledset uttryck.
"Slappna av Ester, det är ingen fara."
Hon gjorde som han sa och till hennes förvåning så lugnade han ner sig igen. Hon gungade honom försiktigt i sina armar och han tittade lugnt upp i hennes ögon.
"Det fungerar" viskade hon.
"Uuuuäääää!"
"Nej, nej, inte gråta. Vad gör jag nu?!"
"Han är bara hungrig, här, ge honom flaskan."
Hon tog emot nappflaskan och så fort han börjat äta var rummet fridfullt igen.
"Jag håller i min son och han gråter inte. Hej lille vän, mamma älskar dig."
Elmer var helt klart det barn som var enklast att ta hand om. Hans ansikte lös upp av lycka av minsta lilla och han älskade allt och alla. Men det var ett enormt steg för Ester då hon för första gången fick känna sig som en bra förälder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar