Kapitel 117

Rafaels gråt hördes genom hela huset. Ingen i familjen hade varit med om ett gnälligare barn än honom. Han ville inte prata, han ville inte gå och han ville verkligen inte gå på pottan.


Det enda han ville var att sitta framför tv:n och när han väl satt där så var det som om inget annat existerade.


Men när det kom upp program han inte gillade kunde han gå iväg till tjejernas rum en stund för att leka med deras dockhus. Men så fort han hörde att det blev något bättre på tv så kröp han tillbaka ut i vardagsrummet.


Ester hade än en gång placerat sig i soffan för att kunna ta sig till toaletten snabbt när det krävdes, hennes illamående var lika hemskt som förra gången. Men nu hade hon nästan alltid sällskap av lille Raffe.


Elmer var istället fortfarande glad över minsta lilla. Pojkarna hade också fått ett dockhus och han lekte glatt för sig själv, Rafael vägrade leka med honom över huvud taget.


Ännu gladare blev han när han fick uppmärksamhet av någon och han älskade att lära sig nya saker.


Mikail tog på sig uppgiften att lära honom gå, han gjorde stora framsteg varje gång dom tränade.

Någon som inte var nöjd var Tiger. Hon hade stått ut med små knyten som mest bara låg och sov, men nu när barnen börjat växa så fick hon ännu mindre uppmärksamhet och det gick ofta att se henne lurandes i något hörn där hon kunde stirra på alla människor utan att komma i vägen för barn som ville dra henne i svansen. Hon hade tyckt att det var lite roligt när Ester var liten, men hon var alldeles för gammal för att tolerera småpojkar.


Cory och Elmer hade verkligen hittat varandra och dom pratade på med varandra för fullt varje dag.

"Kan du säga morfar?"
"Moffa!"


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar