"Ofelia."
Hennes ögon blev stora av förvåning och hennes kropp stelnade till av rösten i andra änden.
"Jag kommer direkt."
Hon hade helt glömt bort vad det var hon höll på med och skyndade sig genast ut genom dörren i jakt på en taxi och lämnade en förbryllad Ester bakom sig. Ester hade aldrig sett sin mamma bete sig på det här sättet och hennes nyfikenhet vaknade till liv. Vad var det Ofelia höll på med, vem var det i andra änden av telefonen?
En stund senare klev Ofelia ut ur taxin och hennes puls ökade lite när hon såg vem som stod framför henne. Någon som hon aldrig trodde att hon skulle få se igen. Det kändes overkligt när hon började gå framåt sakta och han upptäckte henne inte förrän hon nästan var framme vid honom.
"Om du bara visste hur glad jag är att du ringde."
Mer hann hon inte säga förrän han bröt ihop i tårar.
"Jag har försökt att glömma dig, det har drivit mig till vansinne men det går inte. Jag kan inte släppa dig."
Hans ord var knappt hörbara mellan snyftningarna.
"Det är okej, jag har tänkt på dig också. Jag har saknat dig varje dag sedan vi sågs."
Något som Ofelia aldrig varit bra på var att trösta någon som var ledsen, men hon hade inget val om hon inte ville förlora honom igen. Det tog tid men till slut lugnade han ner sig och tårarna stannade av.
"Jag vet att det har varit svårt, men jag finns här för dig när du behöver mig."
Hon sträckte trevande ut armarna och drog in honom i en försiktig kram.
Det återförenade paret var dock helt omedvetna om att dom var iakttagna. Esters nyfikenhet hade fått henne att följa efter Ofelia och hon hade spenderat tillräckligt mycket tid i sina föräldrars sovrum för att känna igen mannen från fotot, hon visste direkt att det var Joey som stod framför henne.
"Det är han, Joey! Han finns här i stan. Men om han har funnits här hela tiden, varför har jag inte fått träffa honom?"
"Det finns väl ingen som vill träffa någon som dig!"
"Men om han är min pappa så skulle han väl vilja se mig?"
"Knappast, det var troligen därför han stack. Han ville inte bli fast med en snorunge."
"Men han måste vara min pappa, det finns ingen annan förklaring till varför Cory inte vill spendera tid med mig utan bara är med mamma och Derik. Han vet att jag inte är hans riktiga dotter. Joey kanske inte ens vet att jag finns och när han får reda på det så kommer han att vilja lära känna mig."
"Nu inbillar du dig saker, dom har säkert träffats bakom din rygg hela tiden och väntar bara på rätt tillfälle för att Ofelia ska kunna ge sig av med honom och slippa dig helt."
"Nej, jag vägrar tro på det! Han är min pappa och när jag träffar honom så kommer han att vilja ha mig."
"Sluta hitta på saker, du kommer aldrig att hitta någon som tycker om dig. Stick nu innan dom ser dig!"
Ofelia fick plötsligt känslan av att någon tittade på henne. Hon vände sig om och spanade efter vem det kunde vara, men det fanns ingen där.
Ofelia och Joey spenderade dagen med att lära känna varandra igen. Men båda två var noga med att undvika ämnen som Cory, Ester och deras tidigare relation och fokuserade istället på nuet. Trots att deras röster levererade en hel del falska toner så sjöng deras hjärtan rent med varandra.
När klubben stängde så ville ingen av dom åka hem, när dom inte kunde komma på var dom skulle åka så satte dom sig helt enkelt på trottoaren. Det var mörkt men Ofelia kunde urskilja Joeys kontur mot en avlägsen lampa och han såg så mycket äldre ut än sist, som om åren som gått hade åldrat honom snabbare än alla andra. Det var nästan sommar men nätterna var fortfarande kyliga och hon flyttade sig närmre.
Det var han som bröt tystnaden.
"Vad blev det?"
"Vad menar du?"
"Barnet, blev det en flicka eller pojke? Du sa aldrig det sist."
"Ah, en flicka. Ester."
"Hur gammal är hon nu?"
"Snart nio."
"Har det verkligen gått så lång tid.. Och Cory?"
"Han bor fortfarande med oss."
"Är ni gifta?"
Ofelia blev förvånad av frågan. Hon hade inte ens tänkt på giftermål, hon visste inte hur hon skulle kunna välja bara en person att gifta sig med. Hon älskade ju Zack och Cory lika mycket, fast på olika sätt.
"Nej, inget sånt."
"Så det finns en chans för mig?"
Hon mötte hans blick och ett leende spred sig över hennes läppar.
Det var nära gryningen när Ofelia kom hem. Hon stannade till framför kortet på henne och Joey, hon hade redan varit gravid när bilden togs men inte upptäckt det än. Det hade gått många år utan att hon funderat över vem Esters biologiska pappa var, det hade varit så självklart att Cory skulle få den platsen, men nu när det återigen fanns tre möjliga fäder till Ester i hennes liv så började hon undra.
Cory vaknade till och märkte att hon var hemma igen.
"Var har du varit idag?"
Istället för att som vanligt berätta allt om sin dag och vem hon varit med så nöjde hon sig med att säga:
"Jag träffade en gammal vän."
Cory var för trött för att reflektera över hennes ovanliga svar och höll upp täcket så hon kunde krypa ner i värmen hos honom innan han somnade om. Ingen av dom märkte ett par lila ögon bakom en tigermask som sett allt och nu undrade varför Ofelia valt att ljuga om sitt möte med Joey.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar