Kapitel 106

Efter att Mikail lämnat huset så stod Ester i gästrummet och bara stirrade tomt framför sig i flera dagar. Då och då kom Tiger för att kolla om hon var okej, Ofelia stack in huvudet ibland för att försöka få henne att komma ut och äta men ingenting kunde få henne att slita sig från rummet. På nätterna kröp hon ihop ovanpå täcket och kände lukten av honom på kudden.

Efter en tid verkade det som att hon började bli bättre. Hon åt igen och var ute flera timmar om dagen som vanligt. Ofelia och Cory kände sig lättade över att hon återgick till mer normala rutiner tills Ofelia fick syn på henne genom fönstret, hon stod och pratade med en av sina snögubbar.

"Haha, jag visste att du skulle skratta åt det. Trillians skämt är dom bästa."
...
"Nej, inte så, det var tre grodor och en tiger."
...
"Ja, precis. Jag hade inte kunnat berätta det bättre själv."

Hon kunde inte ignorera det hon såg.

"Ester, vem pratar du med?"
"Det är bara Mik, jag håller på att lära honom några nya skämt. Han är hur rolig som helst."
"Gumman, Mik är inte här. Han åkte hem igen."
"Vad pratar du om? Han står ju där borta."

"Älskling, jag är orolig över Ester. Jag var precis ute med henne och hon tror att en snögubbe är Mikail. Kan inte du prata med henne?" 

Just då kom Tiger vandrandes med kopplet i munnen så Cory tänkte att han skulle ta en promenad med henne innan han pratade med Ester.

När han kom tillbaka möttes han av Ester som stod och skrattade och gjorde miner ut i tomma luften. Det han inte kunde se var spöket som stod framför henne och skrattade minst lika mycket. Han visste inte hur han skulle hantera det.

"Ester, kan jag få prata med dig på ditt rum när du är klar här ute?"
"Visst pappa!"
"Har du hört den här då? Det var en tupp, en badanka och två grillade tomater..."

Efter en stund blev hon allvarlig.

"Trillian, du gav mig min bästa vän i hela världen. Varför var du tvungen att ta honom ifrån mig?"

Cory fick vänta ett bra tag innan Ester kom in i rummet. Han kunde se att hon gråtit.

"Ester, vem var det du pratade med där ute?"
"Åh, det var bara Trillian."
"Trillian, var inte det Liams mormor?"
"Jo, det är hon. Hon är så rolig, det går inte att låta bli att skratta åt hennes skämt."
"Ester, Trillian finns inte längre. Hon gick bort långt innan du föddes."
"Det vet jag väl. Jag är inte galen heller. Hon kommer hit ibland bara för att hälsa på sin favorittiger, mig. Det var ändå hennes förtjänst att jag träffade Mik. Åh, det får jag inte glömma. Hon sa ett nytt bra skämt som jag bara måste berätta för honom innan jag glömmer bort det."
"Min älskade Ester, lova mig att du tar dig igenom det här. Jag skulle inte klara av att förlora dig.."
"Du kommer inte att förlora mig pappa. Jag ska ingenstans."