Ford suckade djupt över avbrottet i hans skrivande.
"Vad vill du?"
Dexter kom in i rummet och än mer irriterad reste han sig upp från stolen.
"Jag sa inte åt dig att komma in."
"Kom och spela med mig."
"Jag har inte tid, lämna mig i fred."
"Vad gör du?"
"Skolarbete."
"Men, det är söndag. Du har ju jobbat på det hela helgen, mitt var färdigt i förrgår."
Ford var alldeles för medveten om hur lätt hans tvilling hade det i skolan. Dexter klottrade ner några sidor på nolltid och lärarna höjde honom till skyarna, Ford fick spendera större delen av sin fritid med skolarbete och kom ändå aldrig upp i riktigt samma nivå. Han var less på att alltid få det kastat i ansiktet och nu hade han fått nog.
"Tror du inte att jag vet vilken dag det är?! Jag har suttit här och kämpat hela helgen medan du bara sitter där och spelar schack, tror du inte att det finns annat jag skulle vilja göra istället? Men nej, geniet Dexter måste komma hit och kasta sin överlägsenhet rakt i ansiktet på mig. Dumma lilla Ford kan inte veckodagarna, han kan inte lära sig nånting alls. Du ska inte tro att du är smartare än någon annan för det är du inte!"
"Hej, lugna ner dig. Jag ville bara att du skulle komma och spela med mig. Jag kan hjälpa dig med ditt arbete om du vill så du blir klar nån gång."
"Jag behöver inte din hjälp. Lämna mig i fred."
"Okej, jag får väl se om Evelina vill spela med mig istället."
Dexter kunde inte förstå vad Ford var så arg över. Han tyckte om sin bror och hade inget emot att hjälpa honom om han behövde det, men Ford blev alltid sur på honom när han försökte och han förstod inte varför.
Han lyckades överatala Evelina till att spela med honom. Hon stannade dock inte länge då hon snabbt blev uttråkad av bristen på spänning i spelet och det faktum att Dexter vid det här laget vann varje parti mot alla i familjen.
Även om Rafael och Audrian utåt sett bara blev ett mer och mer udda par så verkade deras relation bli djupare med tiden. Dom hade börjat stänga ute andra personer ur deras liv och höll sig mer för sig själva än innan. Audrian som förut föredragit att vara helt ensam kände en ny sorts trygg ensamhet tillsammans med Rafael och han var mer än villig över att bortse från det faktum att hon än så länge var ett barn, det enda barn han tolererade att ha i närheten.
Det dröjde däremot inte länge innan även hon skulle börja lämna barndomen bakom sig. En trippel födelsedag igen med Mikail och systrarna var på gång. Audrian kände sig nervös över ljusen och när Ofelia vägrade låta hennes tårta vara utan ljus så fick hon i alla fall henne att låta bli att tända dom. Evelina stod istället och stirrade en stund på dom dansande lågorna innan hon blåste ut ljusen.
Precis som Ester så kände sig Mikail inte särskilt annorlunda nu när han blivit äldre. Evelina kunde däremot se alla spännande saker som tonåren skulle föra med sig och kunde inte låta bli att le.
Även Audrian kände sig annorlunda, på ett sätt som hon inte förväntat sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar